Epilog på ”Nu är det tomt i ladorna” år 2020

[RemusTh]

Tänkte skriva en liten epilog nu fyra år senare angående försäljningen av nästan hela guldstacken hopgnetad under mer än två decennium och köpet av ett utlandsboende 2020.
 
Det blir en ganska personlig berättelse i tre till fyra inlägg. Kanske fler.

Hoppas att det kan vara till godo för fler som har samma grundtanke och syfte med stackandet, att fixa till ett utlandboende en vacker dag.
 
Den ursprungliga inläggsserien kan hittas på:

https://www.adelmetallforum.se/index.php?topic=16447.msg87954#msg87954

I flera trådar, både här i detta forum och många andra, diskuteras det om banker och skatteverk vid större transaktioner. Låsta bankkonton och många frågor och krav om en nästan omöjlig mängd dokument som skall skaffas fram.

Tänkte inledningsvis skriva lite om hur det gick för mig och min sambo när det gäller det.

Som jag tidigare nämnt i förra tråden, öppnades ett Eurokonto i vår gemensamma bank. Jag hade en personlig bankman sedan länge som hjälpte oss med det.
Att öppna ett privat Eurokonto menade han att alla inte får tillåtelse till. Dessutom var beslutet inte endast upp till honom utan det låg på en högre nivå. Han kunde endast avråda eller tillstyrka beslutet som sedan skickades vidare för slutgiltig bedömning. Vi fick även visa utdrag på inkomstdeklarationer för de senaste åren. Hade även med en del större inköpskvitton på guld, men han var inte särskilt intresserad av att kontrollera dem närmre.

Vet dock inte om det gäller alla banker.

Tanken med Eurokontot var bland annat att slippa två växlingsavgifter. Alternativet skulle annars vara att betalningen från Tyskland för guldet växlades till SEK, samt överföringen till utlandet för köpet tillbaka till EUR. Räknade ut att besparingen skulle bli i vart fall 30 000. Kontot skulle sedan användas för betalningar för fasta avgifter och annat, samt att saldot blev valutasäkrat.

När upparbetningen var klar och vi visste vilket belopp det skulle bli, kontaktades bankmannen per telefon. Han menade att det var bra att avisera detta i förväg, men inte nödvändigt.

Varför det inte skulle vara det lät dock lite märkligt, men han menade att kontot hade öppnats med bl.a. det syftet och att de tidigare hade fått tillräcklig information. Bl.a. om vilket företag pengarna skulle komma ifrån samt en uppskattad summa.

Innan överföringen till utlandet för köpet, kontaktades bankmannen igen och vi fick fylla i en blankett som, enligt honom måste skickas till Skattemyndigheten vid utlandsöverföringar på mer än 150 000. Det samma skulle gälla om den årliga överföringen utomlands skulle överstiga detta belopp och gällde inte endast engångsbetalningar.
 
Likviden överfördes sedan av oss själva till det utländska Advokatkontorets klientmedelskonto.

Tyvärr var Eurokontoformen inte som vi trodde, då vår bank inte har SEPA Direct Debit. Det har däremot Handelsbanken, som jag menar är den enda svenska bank som har det för privatpersoner.

SEPA Direkt Debit är en typ av autogiro som sker i Euro mellan olika länder och är i stort sett nödvändigt att ha för att inte riskera att missa betalningar.
Vi fick därför öppna ett konto i utlandet, vilket är en ganska lång historia som jag tar upp i nästa inlägg.

Bara några få dagar innan deadlinen för förfallen handpenning, mitt i brinnande Covid och extremt svårt att boka tider, träffades säljaren och vår representant på Notarius Publicuskontoret där slutlikviden utväxlades genom överlämnandet av en fysisk bankcheck (Sic) och affären avslutades, varefter vi fick lagfarten.

Ett någorlunda lugn och en tillfredsställelse efter den inledande extrema stressen och oron började så lätt infinna sig.
 
Avsaknaden av flera av de nedsmälta guldföremålen avtog inte riktigt som jag trodde och har inte heller gjort det ens idag nu fyra år senare, även om vi tillsammans och intensivt försökte kompensera för detta ganska snart efteråt och de senare efterföljande åren. Den sorgen som upplevdes samt varför kompensationen av nya guldinköp inte var tillräcklig. kommer att skrivas om i  ett senare inlägg.

Fortsättning följer...

[zodiac]

Wow vilken berättelse!

Vill inte hälla salt på såren men kan inte hjälpa annat än och tänka var det värt det? Var avkastningen på utlandsboendet, eller om att ha det, bo i det och njuta av det slår känslan att behålla sitt stack!

Jag själv har tänkt tanken många gånger, kommer någon dag där jag behöver sälja allt? Vill jag behålla det? Vill jag sälja det ? hur kommer det kännas.

Mycket tankar och känslor. Blir spännande och lästa nästa inlägg.

 

[zodiac]

Förresten Danskebank har också Sepa Direct Debit för privat personer. Vad jag har läst mig till så har även Nordea, SEB samt Länsförsäkringar bank det. Swedbank har det bara för företag.

Kanske var annorlunda 2020.

[RemusTh]

Öppnandet av bankkontot i utlandet:

Att svenska banker kan vara besvärliga är dem flesta numera helt klara över, men att banker i södra Europa kan vara snäppet värre var något vi i vart fall inte hade någon kunskap om. Däremot visste vi att banker i samtliga EU-länder är tvingade till att öppna ett basalt transaktionskonto för EU medborgare som har ett legitimt behov av det. Då gäller det främst lönekonton, som ju inte var aktuellt i vårt fall.

Som nämnts tidigare, så är autogiro är i stort sett ett måste för att inte riskera att missa några av alla de olika betalningar som behöver göras. Annars hade en del av dem skickat räkningarna till vår adress utomlands, då flera av dem varken skickar mejlfakturor eller ens brev till andra länder. De hade därför kunnat ligga oöppnade i brevlådan till efter förfallodagen. Det blev därför nödvändigt att också öppna ett mycket dyrt konto i landet, som Advokaten fick hjälpa oss med.
 
Tyvärr blev det problem direkt, då mitt yrke bankmässigt och på flera andra sätt anses vara ett riskyrke, vilket tydligen är detsamma i hela södra Europa. Inledningsvis nekades vi därför att få ett konto. Fick dock hjälp av advokaten så att banken till slut ändrade sig till att de i vart fall kunde tänka sig att överväga att ge oss ett.

Vi blev då informerade om att vi måste ge dem möjlighet till att fullständig och komplett genomlysa hela vår privatekonomi. Advokaten rekommenderade oss att det kanske kunde vara lämpligt att utesluta transaktionen vid köpet. Det skulle vi kunna göra då ett klientmedelskonto har en speciallagstiftning om sekretess och tystnadsplikt och att banken därför varken hade eller ens skulle kunna få kännedom om den transaktionen.

Det bästa vore att det endast skulle handla om behov av att öppna ett konto.
Vilka svårigheter det annars hade kunnat föra med sig, kan jag inte ens föreställa mig. Men skulle sannolikt kunna vara ännu mycket mer komplicerat.

Konsekkvenserna blev att vi skulle lämna följande information till banken:
 
Minst två års kontotransaktioner på samtliga konton högst en månad gamla (vilket var bra enligt advokatens rekommendation då transaktionen var mindre än en månad tidigare).
Kontoutdrag på samtliga aktiesparkonton.
Tillgångar på både företagsbetalda och privata pensionskonton.
De senaste tre årens inkomstdeklarationer.
Lagfart och taxeringsvärde på vårt svenska hus samt information om finansiering.
Underlag på samtliga lån.
Två års lönespecifikationer samt anställningsbevis.
Kreditupplysningar från ett internationellt erkänt kreditupplysningsföretag.
Apostillestämplat personbevis och en passkopia med detsamma, vilket advokaten hade sedan tidigare.
Samt papper på våra utländska personnummer (samordningsnummer).
 
Efter att detta slutligen överlämnats skulle banken sedan ta ställning till om vi fick öppna ett konto eller inte.
 
Efter några veckors betänketid samt ett efterföljande obligatoriskt fysiskt besök fick vi till slut det efterlängtade kontot.

Kostnaden för kontot är egentligen orimligt hög och vi kommer kanske att göra något åt det i framtiden. För ett betalkort samt ett transaktionskonto får vi betala 160 € om året.

Vi har nu senare fått information om att en liknande procedur som vi fick genomgå sker när utländska medborgare ansöker om lån för fastighetsköp. Dock verkar det inte vara riktigt lika omfattande.

Fortsättning följer...

[RemusTh]

Wow vilken berättelse!

Vill inte hälla salt på såren men kan inte hjälpa annat än och tänka var det värt det? Var avkastningen på utlandsboendet, eller om att ha det, bo i det och njuta av det slår känslan att behålla sitt stack!

Jag själv har tänkt tanken många gånger, kommer någon dag där jag behöver sälja allt? Vill jag behålla det? Vill jag sälja det ? hur kommer det kännas.

Mycket tankar och känslor. Blir spännande och lästa nästa inlägg.

 

Din rackare.

Klart att du häller salt i såren. Mycket dessutom.

Har förberett ett inlägg med ekonomiska beräkningar mm om just detta Inte minst genom att jag sålde på en guldkurs på i genomsnitt 530-540:-

Fy för hundan kan man säga nu med facit i hand.

Som sagt, det kommer ett specifikt inlägg om detta senare och att vi klarade oss ganska helskinnat ifrån det trots allt.

Edit: Har även en tanke om att försöka delge lite om de känslomässiga implikationerna som infann sig och fortfarande finns kvar efter försäljningen, samt en reflektion/diskussion om varför det blev så.

[zodiac]

Wow vilken berättelse!

Vill inte hälla salt på såren men kan inte hjälpa annat än och tänka var det värt det? Var avkastningen på utlandsboendet, eller om att ha det, bo i det och njuta av det slår känslan att behålla sitt stack!

Jag själv har tänkt tanken många gånger, kommer någon dag där jag behöver sälja allt? Vill jag behålla det? Vill jag sälja det ? hur kommer det kännas.

Mycket tankar och känslor. Blir spännande och lästa nästa inlägg.

 

Din rackare.

Klart att du häller salt i såren. Mycket dessutom.

Har förberett ett inlägg med ekonomiska beräkningar mm om just detta Inte minst genom att jag sålde på en guldkurs på i genomsnitt 530-540:-

Fy för hundan kan man säga nu med facit i hand.

Som sagt, det kommer ett specifikt inlägg om detta senare och att vi klarade oss ganska helskinnat ifrån det trots allt.

Edit: Har även en tanke om att försöka delge lite om de känslomässiga implikationerna som infann sig och fortfarande finns kvar efter försäljningen, samt en reflektion/diskussion om varför det blev så.

Väntar med spänning!

[RemusTh]

Skatteverket, deklarationen och reavinstbeskattning:

Om man inte beskattar en försäljning av den storleken som vi gjorde, skulle det uppenbart innebära att vi skulle begå ett ganska allvarligt skattebrott, vilket var helt otänkbart för oss.

Beloppet som överfördes utomlands hade de information om genom de formulär vi fick fylla i hos banken innan överföringen. De var dessutom troligen också informerade om överföringen från Tyskland, men är dock något tveksam till det.

Vi skulle därigenom kunna vara flaggade i deras interna system och de skulle kunna ha undringar om vart pengarna kom från samt kunna bevaka om vi inte hade uppgett det i våra deklarationer. Vi ville inte på något sätt riskera att kunna bli misstänkta för skattebrott.

Vi delade, dock lite ojämnt på beskattningen genom att jag stod för majoriteten av beskattningsberäkningen med underlag för inköpskostnaderna.
Med andra ord, i min skatteberäkning användes uteslutande Inköpskvitton som fanns sparade och beräknades för avdragen. Det kan dock ha hänt, (men troligen inte just för att det är ett offentligt forum) hända att en del av kvittounderlagen även gällde för redan tidigare försålda varor samt mycket kostsamma samlarmynt som skulle kunna vara sparade än idag.

Om det inte finns inköpsunderlag, skall inköpspriset beräknas till 25 % av försäljningsvärdet samt avdrag med totalt 50 000/person. Ganska passande om beloppet är mindre för den andra deklaranten när det inte finns inköpsunderlag.

Fördelningen oss emellan innebar att skatten visserligen blev ganska hög, men blev hanterbar.

Vi tröstade oss med att skattekostnaden till slut blev ungefär två – tre månadslöner för en barncancerläkare.

Skatteverker har dock inte hört av sig och är uppenbart tillfreds med våra deklarationer.

Men, en stark rekommendation för äm-stackers blir med andra ord att spara samtliga inköpskvitton för framtiden.

Fortsättning följer…

[hasse_A]

Om det inte finns inköpsunderlag, skall inköpspriset beräknas till 25 % av försäljningsvärdet samt avdrag med totalt 50 000/person.

Men, en stark rekommendation för äm-stackers blir med andra ord att spara samtliga inköpskvitton för framtiden.

Såvida inte vinsten överstiger 300%.
Lämpligen slarvar man då bort kvittona. 

[RemusTh]

Om det inte finns inköpsunderlag, skall inköpspriset beräknas till 25 % av försäljningsvärdet samt avdrag med totalt 50 000/person.

Men, en stark rekommendation för äm-stackers blir med andra ord att spara samtliga inköpskvitton för framtiden.

Såvida inte vinsten överstiger 300%.
Lämpligen slarvar man då bort kvittona. 

Tack för det intressanta svaret!

Bra information du anger som jag faktiskt inte kände till.

Utveckla gärna, då det skulle vara mycket intressant att få veta underlaget.

Finns mig veterligen ingen information om just detta vad jag kan finna på skateverkets hemsida.

Men man lär ju så länge man lever...

Edit: rättade lite felstavningar.

[hasse_A]

Om det inte finns inköpsunderlag, skall inköpspriset beräknas till 25 % av försäljningsvärdet samt avdrag med totalt 50 000/person.

Men, en stark rekommendation för äm-stackers blir med andra ord att spara samtliga inköpskvitton för framtiden.

Såvida inte vinsten överstiger 300%.
Lämpligen slarvar man då bort kvittona. 

Tack för det intressanta svaret!

Bra information du anger som jag faktiskt inte kände till.

Utveckla gärna, då det skulle vara mycket intressant att få veta underlaget.

Du skriver själv att om det inte inte finns inköpsunderlag antas inköpspriset vara 25% av försäljningsvärdet.

Antag att du köpt ÄM för 100 000 kronor. Det visar sig att du är är en superinvesterare och att värdet stiger till 500 000 kronor (400 % i vinst, >300%). Då säljer du.

Med kvitto blir vinsten 400 000 kronor.
Utan underlag blir vinsten 500 000 - (500 000*0,25) = 500 000 - 125 0000 =375 000.
Alltså 25 000  lägre beskattningsbar vinst.

[RemusTh]

Om det inte finns inköpsunderlag, skall inköpspriset beräknas till 25 % av försäljningsvärdet samt avdrag med totalt 50 000/person.

Men, en stark rekommendation för äm-stackers blir med andra ord att spara samtliga inköpskvitton för framtiden.

Såvida inte vinsten överstiger 300%.
Lämpligen slarvar man då bort kvittona. 

Tack för det intressanta svaret!

Bra information du anger som jag faktiskt inte kände till.

Utveckla gärna, då det skulle vara mycket intressant att få veta underlaget.

Du skriver själv att om det inte inte finns inköpsunderlag antas inköpspriset vara 25% av försäljningsvärdet.

Antag att du köpt ÄM för 100 000 kronor. Det visar sig att du är är en superinvesterare och att värdet stiger till 500 000 kronor (400 % i vinst, >300%). Då säljer du.

Med kvitto blir vinsten 400 000 kronor.
Utan underlag blir vinsten 500 000 - (500 000*0,25) = 500 000 - 125 0000 =375 000.
Alltså 25 000  lägre beskattningsbar vinst.

Trodde det fanns en 300% skatteregelregel, men förstår nu vad du menar.

Själv räknade vi på om det var under en fjärdedel när det gäller inköpspriset och det är ju samma sak.

Samtidigt hade inte alla kvitton angiven vikt, utan endast beskrivning om vad det var för något, karathalt samt ett totalt inköpsbelopp, vilket det var på ca 30-40% av dem.
Även när det gäller guldmynten så angavs inte heller vikten så det fick vi i flera fall Googla om.

Det kan vara så att Skatteverket skulle kunna ha synpunkter på det, då betalningen ju skedde för den totala finguldsvikten.
Dock har vi flera utskrivna och sparade fotografier på guldet vi skickade, där man i vart fall kan identifiera ungefär hälften.

Nu efteråt inser jag att det nog är viktigt att faktiskt alltid uppge vikten på ett kvitto för att undvika framtida skatteproblem om man skulle sälja en större mängd igen.

Tror dock att vi kommer att hålla oss under skattegränsen om det skall säljas några större mängder i framtiden, men ändå något att tänka på för inbitna Äm-stackers.

Edit: I sammanhanget får nämnas att vissa delar av guldet beskattades som kapitalplaceringstillgångar där reglerna ser lite annorlunda ut, men ville inte komplicera det för mycket.

[RemusTh]

En solig och varm dag sista veckan i oktober 2020 stod vi med dem obligatoriska covidmunskydden utanför och väntade på mäklaren som skulle överlämna nycklarna samt informera om vatten och elektricitet som alltid skall stängas av när ingen bor där.

Det kändes nästan overkligt att till slut kliva in och inse att över 8 års jakt till slut var över med två uppsättningar av hektotunga nyckelknippor i handen med mer än 10 nycklar var. Några av dem var dock dubbletter. Trodde inte det var möjligt, men i det södra landet har de uppenbart inte förstått att man kan få flera lås med en nyckel. Vi är inte de enda som drabbats av det vansinnet.

Visserligen köptes den fullt möblerad, men sänglinne, handdukar, porslin, grytor, stekpannor, bestick m.m. fanns inte.
 
Det blev lite av en Deja Vu från när man flyttade hemifrån första gången. Inte minst glädjen av att handla in saker till det nya boendet. Många butiker och en vecka senare började känslan på riktig infinna sig att vi numera hade två bostäder.

Boendet har sedan dess använts ungefär 16–18 veckor om året (undantaget 2021). Delvis växelvis då det ofta inte har passat med våra respektive semesterperioder. Även barn och barnbarn har lånat det.

Men, säg den lycka som varar för evigt. Det är där guldförsäljningen kommer in.

Det är svårt att beskriva känslorna, men skall försöka så gott det går i nästa inlägg.

Under 2021 var hela landet delvis stängt med nattliga utegångsförbud, maxantal på folksamlingar och förbud att resa mellan olika regioner.

Satt hela vintern och våren under 2020–2021 och morrade i tv-soffan, speciellt då de visade Europavädret och man fick skotta snö här hemma, då vi valde att inte resa ned innan det hela hade lugnat ned sig.
 
Det var inte så att bostadsköpet ångrades, men i vintermörkret kom avsaknaden av samlingen att smyga sig på obehagligt mycket.

Fortsättning följer...

[RemusTh]

De första små guldinköpen gjordes redan under slutet av 80-talet. Köpte mest svenska, danska och norska 5,10 och 20 kronor styckvis då ekonomin på den tiden var mycket begränsad. En 20-krona var inte dyr på den tiden om man jämför med idag, men kan berätta att en 20-krona motsvarade mer än en dags lön och ungefär en tiondel av min disponibla månadslön då.

Varje enda mynt som inköptes sattes prydligt in i plastfickor och sedan in i en myntpärm. Jag köpte mynten för guldets skull och undvek numismatiska mynt (som hade värde över guldpriset) även om det ibland kunde visa sig av rena tillfälligheter att vissa av dem, även i dåligt skick, hade ett högre värde än bara guldet, vilket var en källa till extra glädje givetvis.

Annonserade ibland i dagspressen att jag köpte ädelmetaller när jag hade det bättre ställt och gjorde även affärer med silvertackor och silvermynt. Silvermynten gillade jag inte, då de oftast var oxiderade och vad jag ansåg fula. Silvertackorna kändes som opersonliga klumpar, så dem sålde jag ett tag ofta vidare utan att spara på.

När man annonserar får man ibland väldigt udda erbjudande. T.ex. köpte jag under de mer än 30 åren in en stor del av de ordenstecknen i guld som finns i Sverige. Jubileumsmynt, guldklockor (främst 25-årsgåvorna), men även fickur samt givetvis också guldtackor.

Under 80- och 90-talet var den absolut vanligaste guldtackan 100g. I oz mynt hade inte riktigt samma status och dessutom var det lite fult att handla med Krugerand, då det var ett sätt för apartheidstaten att prångla ut och få in pengar till statskassan, men köpte även in en del sådana i slutet på 90-talet när det kändes lite bättre.

Hade också till slut en nästan komplett samling av Brittiska Sovereignmynt från 1957 till 1998 samt en del dubbletter.
Andra mynt var franska, österrikiska, tyska mm.

De senaste 10 åren köpte jag och min sambo dessutom även in begagnade smycken för bra priser.
Visste nästan exakt vad som fanns i stacken hela tiden, vad det nu än var för något, då inköpen oftast skedde styckvis eller i mindre poster. Hade dessutom under hela perioden ett ungefärligt finguldsinnehåll i huvudet.

Speciellt ordnarna tog jag ibland ut och tittade på och imponerades över hantverket, mindes änkan, dödsbodelägaren eller vem det nu var som sålt. Hade ibland lust att sätta några av dem på kavajen när man gick på fest, men förstod att det lätt skulle kunna missuppfattas. Tror dessutom att de militära faktiskt är förbjudna att använda hur som helst, men vet inte riktigt säkert.

Dessutom är det så att för vissa av ordnarna finns det personlistor på bl.a. Wikipedia om vem som fått dem. Kunde därför hitta flera personer och livsöden genom efternamnet på inköpskvittona (oftast änkans namn eller att de var graverade med årtal). De blev helt enkelt personliga och med en uppenbar proveniens.

Helt enkelt en mycket spännande resa under mer än 30 år med många minnen och människor man mötte och mindes och samtidigt mycket glädje över inköpen.

Innan sändningen till Tyskland, ringde jag runt för att försöka sälja bl.a. ordnarna, men fick nästan uteslutande erbjudanden som låg under guldvärdet. Vissa sällsynta ordnar kunde dem dock betala lite mer för, men bara om de fick köpa de andra. Nästan i ren ilska och besvikelse, fick även dem få sin sista resa, ned till Tyskland.

När budet i utlandet accepterades blev det lite panik. Guldpriset skulle ju kunna sjunka och därför skickades ett ganska stort överskott.
Som jag nämnde i förra tråden, ville inte min sambo skrota några av ”sina” smycken överhuvudtaget, så det blev svårt att välja mellan samlarmynt eller ordnar och medaljer.

Skall i nästa inlägg kanske ytterligare beskriva varför saknaden var så stor lite mer ingående, även om nog de flesta redan förstår vad det handlar om.

Skall även försöka hinna med att skriva ett inlägg om varför de hysteriska kompensationsköpen under främst 2021 till 2023 inte dämpade sorgen riktigt, samt om det till slut blev en bra affär ekonomiskt och känslomässigt sett.

Fortsättning följer…

[zodiac]

De första små guldinköpen gjordes redan under slutet av 80-talet. Köpte mest svenska, danska och norska 5,10 och 20 kronor styckvis då ekonomin på den tiden var mycket begränsad. En 20-krona var inte dyr på den tiden om man jämför med idag, men kan berätta att en 20-krona motsvarade mer än en dags lön och ungefär en tiondel av min disponibla månadslön då.

Varje enda mynt som inköptes sattes prydligt in i plastfickor och sedan in i en myntpärm. Jag köpte mynten för guldets skull och undvek numismatiska mynt (som hade värde över guldpriset) även om det ibland kunde visa sig av rena tillfälligheter att vissa av dem, även i dåligt skick, hade ett högre värde än bara guldet, vilket var en källa till extra glädje givetvis.

Annonserade ibland i dagspressen att jag köpte ädelmetaller när jag hade det bättre ställt och gjorde även affärer med silvertackor och silvermynt. Silvermynten gillade jag inte, då de oftast var oxiderade och vad jag ansåg fula. Silvertackorna kändes som opersonliga klumpar, så dem sålde jag ett tag ofta vidare utan att spara på.

När man annonserar får man ibland väldigt udda erbjudande. T.ex. köpte jag under de mer än 30 åren in en stor del av de ordenstecknen i guld som finns i Sverige. Jubileumsmynt, guldklockor (främst 25-årsgåvorna), men även fickur samt givetvis också guldtackor.

Under 80- och 90-talet var den absolut vanligaste guldtackan 100g. I oz mynt hade inte riktigt samma status och dessutom var det lite fult att handla med Krugerand, då det var ett sätt för apartheidstaten att prångla ut och få in pengar till statskassan, men köpte även in en del sådana i slutet på 90-talet när det kändes lite bättre.

Hade också till slut en nästan komplett samling av Brittiska Sovereignmynt från 1957 till 1998 samt en del dubbletter.
Andra mynt var franska, österrikiska, tyska mm.

De senaste 10 åren köpte jag och min sambo dessutom även in begagnade smycken för bra priser.
Visste nästan exakt vad som fanns i stacken hela tiden, vad det nu än var för något, då inköpen oftast skedde styckvis eller i mindre poster. Hade dessutom under hela perioden ett ungefärligt finguldsinnehåll i huvudet.

Speciellt ordnarna tog jag ibland ut och tittade på och imponerades över hantverket, mindes änkan, dödsbodelägaren eller vem det nu var som sålt. Hade ibland lust att sätta några av dem på kavajen när man gick på fest, men förstod att det lätt skulle kunna missuppfattas. Tror dessutom att de militära faktiskt är förbjudna att använda hur som helst, men vet inte riktigt säkert.

Dessutom är det så att för vissa av ordnarna finns det personlistor på bl.a. Wikipedia om vem som fått dem. Kunde därför hitta flera personer och livsöden genom efternamnet på inköpskvittona (oftast änkans namn eller att de var graverade med årtal). De blev helt enkelt personliga och med en uppenbar proveniens.

Helt enkelt en mycket spännande resa under mer än 30 år med många minnen och människor man mötte och mindes och samtidigt mycket glädje över inköpen.

Innan sändningen till Tyskland, ringde jag runt för att försöka sälja bl.a. ordnarna, men fick nästan uteslutande erbjudanden som låg under guldvärdet. Vissa sällsynta ordnar kunde dem dock betala lite mer för, men bara om de fick köpa de andra. Nästan i ren ilska och besvikelse, fick även dem få sin sista resa, ned till Tyskland.

När budet i utlandet accepterades blev det lite panik. Guldpriset skulle ju kunna sjunka och därför skickades ett ganska stort överskott.
Som jag nämnde i förra tråden, ville inte min sambo skrota några av ”sina” smycken överhuvudtaget, så det blev svårt att välja mellan samlarmynt eller ordnar och medaljer.

Skall i nästa inlägg kanske ytterligare beskriva varför saknaden var så stor lite mer ingående, även om nog de flesta redan förstår vad det handlar om.

Skall även försöka hinna med att skriva ett inlägg om varför de hysteriska kompensationsköpen under främst 2021 till 2023 inte dämpade sorgen riktigt, samt om det till slut blev en bra affär ekonomiskt och känslomässigt sett.

Fortsättning följer…

Jag är ganska nyfiken på vad en svensk 20kr guldmynt kostade på 80 och 90 talet

[JL_GBG]

Riktigt imponerad av att du redan på 80 talet hade kommit till insikt om sakernas tillstånd och börjat köpa guld.

För min egen del kom jag igång lite smått runt 2010 eller kanske ännu lite senare.
När jag ser hur billigt 1 oz guld var så sent som vid millenieskiftet kan jag ibland reta mig på att jag inte kommit igång redan då.
Å andra sidan är jag tacksam att jag kom igång när man kunde köpa en oz guld för 10.000 SEK

Men som sagt, att redan på 80 talet börjat samlandet, det är RIKTIGT imponerande.