En silvertacka berättar historia 2. Malmö Ädelmetall.

[RemusTh]

I december 2014, för snart åtta år sedan, gjorde jag några inlägg på forumet om några ovanliga silvertackor tillverkade av H. Drijfhout & Zoon i Holland.
 
http://www.adelmetallforum.se/index.php?topic=3655.msg39161#msg39161

Lovade i samband med det att göra fler inlägg i framtiden om andra silvertackor. Löften är ju till för att hållas, även om det ibland kan ta lite tid.

Malmö Ädelmetall, silvertackor i 999 silver, 250g, 500g samt 1 kg, handlas ibland på forumet, men även på Tradera, Blocket, Bukowskis och andra auktionshus, både nationellt och internationellt.

Bor man eller har bott i Malmö och arbetat/handlat med ädelmetaller, stöter man ganska snart på dem. De är relativt vanliga där.
När jag bodde i Malmö på 80-90 talet och började med min verksamhet i den branschen, var det inget ovanligt att stöta på dem. Har f.ö. handlat med ett tresiffrigt antal av dessa och reflekterade inte riktigt över varför de var så pass vanliga. De var ett naturligt inslag i handeln där och alla visste att de hade någon sorts anknytning till "Dahlgrens på Citadellsvägen".

Under förarbetet, har jag stött på flertal direkta felaktigheter som finns på nätet, bl.a. på Wikipedia, men även när det gäller ett flertal andra sidor.
Om mina uppgifter är osäkra eller svåra att verifiera, anger jag det, men allt annat är verifierat i flera led, bl.a. genom Riksarkivets samlingar. Släktforskningsarkiv, Runebergsstiftelsens inskannade litteratur, Nationalmuseum m.m.

Ni som vill ha länkar till informationen, får gärna det.

Spänn fast säkerhetsbältena och häng med i en historia som börjar 1815 utanför Kristianstad.

Först några bilder på min 499,5 gramstacka tillverkad av Malmö Ädelmetall enligt uppgift 1936:

[RemusTh]

Nej, vacker är inte den gjutna tackan, men formen och storleken på stämpeln kan verifieras til att vara åtminstone före 1940-50-talet, vilket jag kommer att gå in på senare.

Historien fortsätter:

En kall vårdag, den 14:e april 1815, fick f.d. trädgårdsmästaren, numera lantbrukaren Åke Dahlgren, 34 år och Benedikta Widegren, 32 år, sin andra son.
Den första sonen, Peter Christian blev född 1811.
Några månader senare döptes den senast födde sonen till Gustaf Dahlgren i Nosaby kyrka. En liten stenkyrka, grundad på 1100-talet.
Några år tidigare hade de flyttat ca 5 mil österut från Göingeholms gård i Häglinge till Nosaby.

Nosaby ligger ca 4 km nordost om Kristianstad. Vad de givetvis inte visste då, var att de skulle få ytterligare två välmående barn, en dotter 1818 och en son 1821. Gustaf hade därmed tre syskon, vilka lämnas utanför denna historia.

Osäkra uppgifter anger att fadern Åke, som först arbetade som trädgårdmästare på Göingeholms Gård (dock säker uppgift), var en strävsam, men relativt fattig lantbrukare under Gustafs födelse och främst odlade potatis för sin försörjning. Gustav nöjde sig inte med det livet, utan siktade mycket högre.

Vad föräldrarna inte heller visste, var att deras son Gustaf senare grundade två företag, som kom att bli de största företagen i Sverige, när det gäller produktion av guld- och silversmedsarbeten i den senare hälften av 1800-talet och under nästan hela 1900-talet.

Under sena tonåren bestämde sig Gustaf Dahlgren för att flytta till Malmö i början på 1830-talet, men 18 år gammal 1833, flyttade han vidare till Landskrona och började som lärling hos silversmeden Conrad Thulin.
1836 avlade han sitt gesällprov och påbörjade sin ett år långa gesällvandring i hela Europa och arbetade som silversmed i bland annat i Berlin, Paris och Wien.

I November 1845, f.ö. boende i Lund,  förevisade Gustav Dahlgren ett godkänt mästarstycke, en snusdosa i guld, inför Malmö Guldsmedsämbete och blev därigenom Guldsmedsmästare. Dock kom han att främst arbeta med metallen silver.

Bild: Utdrag från Guldsmedsämbetets bok, sammanställd på början av 1900-talet. Guldsmedsämbetets förteckning. Observera uppenbart felaktigt födelseår och dödsår, vilket har konstaterats vara födelseår 1815 och död 1875 genom flertalet sammanstämmande uppgifter från kyrkoböcker. Det enda årtalet som verkar stämma är när han blev mästare.
 

[RemusTh]

Samma år 1845, som mästarprovet godkändes, bildade han tillsammans med affärskompanjonen Carl Ekholm, företaget Guldvaruaktiebolaget G Dahlgren.
 
Under senare hälften av 1800-talet kom de att tillverka guld- och silversmedssmedsvaror i ”närmast industriell kvantitet” som källorna anger, bl.a. på adressen Engelbrektsgatan 7 i Malmö.

Många källor menar att företaget vid starten skulle ha hetat Guldvaruaktiebolaget G. Dahlgren & Co, men vill bestämt mena (medlemmar och läsare får gärna dubbelkolla) att det namnet tillkom tidigast slutet på 1860-talet. En relativt säker källa anger att året skulle vara 1909.

Tyvärr anger företaget som driver namnet vidare idag, vilket jag menar är relativt säkert felaktigt, att det skulle ha vara skapat 1919.

Dock, i början på 1860-talet startade Gustaf ytterligare ett företag i Stockholm, Guldvaruaktiebolaget G. Dahlgren i Stockholm AB. Menar att det efter sammanslagningen, möjligen på slutet av 1860-talet, annan uppgift anger 1909, kom det att kallas Guldvaruaktiebolaget G. Dahlgren & Co AB.

[RemusTh]

Vid någon tidpunkt, efter 1845, möjligen i början av 1860-talet, blev Gustaf Dahlgrens företag officiellt Hovleverantör, vilket inte kan anses vara särskillt kontroversiellt, då de under hela 1850-60 talet var en av de största tillverkarna och leverantörerna av silversmedsarbeten i Sverige.

Att vara en Hovleverantör var under 1800-talet en stor fördel marknadsmässigt, då hovet var kända att vara ytterst kräsna vid inköp. Att bli en Hovleverantör officiellt, innebar dessutom en särskild process och officiell utnämning på den tiden.

Gustafs produktion av silversmedsvaror blev därmed ytterligare kända, både nationellt och internationellt.

Bifogar bilder på några av hans alster, som bl.a. är representerat på Nationalmuseum.

Bifogat foto innefattar bl.a. en usel o "ful" mjölkkanna, men ber medlemmarna att försöka förstå hur oerhört svårt det är att faktisk tillverka en sådan. Respekt...

[RemusTh]

En silver/guldsmed av rang, har givetvis en registrerad namnstämpel, varav Gustaf Dahlgren inte var ett undantag.

G.Dahlgren samt G.D. blir hans outplånliga signum i den Svenska silversmedshistorien!

Bild:

[august]

I december 2014, för snart åtta år sedan, gjorde jag några inlägg på forumet om några ovanliga silvertackor tillverkade av H. Drijfhout & Zoon i Holland.

Lovade i samband med det att göra fler inlägg i framtiden om andra silvertackor. Löften är ju till för att hållas, även om det ibland kan ta lite tid.

Malmö Ädelmetall, silvertackor i 999 silver, 250g, 500g samt 1 kg, handlas ibland på forumet, men även på Tradera, Blocket, Bukowskis och andra auktionshus, både nationellt och internationellt.

Väldigt trevligt inlägg.

Jag tycker att det är fascinerande att det finns så mycket historia kring gamla silvertackor men (såvitt jag märkt) i princip ingenting motsvarande för guldtackor. När det däremot gäller gamla mynt finns det massvis med historia kring båda metallerna.

[Sarek]

Gustaf Dahlgren var ju guldsmed, och då får vi ju ha med en bild på ett sådant guldsmedshantverk utav honom också.

Gräddsnipa tillverkad av Gustaf Dahlgren 1851

Den hade allt kunnat få ta plats i min kaffeservis ;- )

[9darter]

Roligt att läsa Remus berättelser igen!

[RemusTh]

Efter ett smärre datorhaveri (monitorn lade av) fortsätter historien. Kommer troligen att bli ca 10 delar totalt.

På 1850-60 talet, när Gustaf var 30-40 år var det ytterst ovanligt för välbeställda män att inte vara gifta. Inget ovanligt dock för fattiga drängar och pigor, men det var ju Gustaf inte. Han var känd i staden som en välklädd och mycket förmögen man. Hans tre syskon får mer än 15 barn, men själv är han ogift och förblir så hela livet.

Däremot delar han bostad med den Danska designern och guldsmeden Carl Lyxdorph. Bifogar foto. Vad man då skulle kunna ana, är att han möjligen skulle kunnat vara homosexuell, vilket i så fall skulle ha tystats ned. Det nämns bara på ett ställe att "Gustaf icke hafva stort kvinnotycke". Vad det innebär kan man ju inte helt vara säker på.

I sena 50-års åldern blir Gustaf allt sjukare och bosätter sig i perioder i den Tyska kurorten Aachen för att om möjligt bli bättre. Vad det är för sjukdom han led av, har jag dock inte kunnat hitta.

Den 6 september 1875 avlider Gustaf 60 år gammal. Han är då skriven på S:t Petri församnling i Malmö.

Efter hans död bildas den under hela 1800-talet mest förmögna välgörenhetsstiftelsen i Malmö, vilket jag går in på lite senare,

Bild på Carl Lyxdorph

[RemusTh]

Saxat ur Gustafs testamente:

”Som jag varit nog lycklig att genom flit och sparsamhet i ferening med egne fersakelser, hafva uppnått det mål, åt hvilket jag egnat hela min sträfvan i lifvet, eller att kunna bidraga till lindring af medmänniskors nöd ...”

Enligt det, skall samtliga efterlämnade tillgångar, förutom några mindre summor: ”tillfalla och för evärdliga tider tillhöra en fond benämnd "Dahlgrenska stiftelsen".

Testamentsexekutorn, regementsskrivaren Fredrik Nilsson förvaltade i början det efterlämnade kapitalet, något över 200000 kronor. Gustaf hade inte i detalj fastställt stiftelsens syfte, utan man menar att det var Fredrik Nilsson som noga tolkade testamentet och skrev statuterna i hans anda.

Han, Fredrik, bestämde ytterligare, att när kapitalet uppgår till minst 500 000, skall ett hus byggas, för att erbjuda medellösa och fattiga Malmöinvånare gratis boende.

Efter en arkitekttävling 1901 påbörjas bygget av huset i området Rörsjöstaden och är färdigt 1903.Bild bifogas.

Det ursprungliga arvet på 200 000 år 1875, är enligt KPI-index, att man kunde köpa lika mycket varor och tjänster som 12 miljoner år 2022 eller årslönen för ca 1000 jordbruksarbetare och 3 400 pigor.

För 500 000 år 1901 när husbygget startade, kunde man köpa lika mycket varor och tjänster som 32 miljoner 2022. En osannolikt stor summa då.

En liten jämförelse är att det ursprungliga och oerhört! stora kaptalet i Nobelstiftelsen vid Alfred Nobels död 1896, var ca 30 miljoner.

[Sarek]

Jag kompletterar berättelsen med följande:

Dahlgrenska stiftelsens byggnad invigdes 1903 och den omgavs av en plantering med en portvaktsbyggnad vid ingången och bestod av 10 lägenheter på två rum och kök för mindre familjer och 24 lägenheter på 1 rum och kök för ensamma personer. Se bild.

Efter att ha upphört att användas för sitt ändamål, revs byggnaden 1978 medan själva stiftelsen fortlever

[RemusTh]

Tack Sarek för dina kompletterande inlägg!

Efter datorhaveri, tillagning och inmundigande av söndagsstek med tillhörande lämpligt rödvin och förhandlingar med min sambo, fortsätter den av tidsbrist kraftigt nedkortade historien om Malmö Ädelmetall:

I årsredovisningen 1912 av Guldvaruaktiebolaget G Dahlgren & Co framgår följande:

Postadress Malmö
Bolagets ändamål: Att drifva fabriksrörelsse för tillverkning hufvudsakligen af guldarbeten samt annan därmed sammanhängande verksamhet.
Senaste bolagsordning 26 juni 1906
Styrelsemedlemmar Holm, Carl
Stangenberg, Knut, (suppl)

Styrelseledamoten Carl Holm blev en mycket känd affärsman under tidigt 1900-tal och gjorde ett starkt intryck i industrisverige. Han var f.ö aktiv i ett flertal större industriföretag i Sverige och ledde dem till en stark expansion.

En bok skriven 1945 av bl.a. Carl Ekholm och den Trelleborgsfödde malmöbibliotekarien Folke Nosslin, beskriver de Carl Holm som "den stora expansionens man"

Företaget nämns även som "Den nya tiden; En blick på det moderna Dahlgrens; Den sociala omvårdnaden och lärlingsutbildningen; Guldvarubolagets Stockholms-kontor; Guldsmeds Aktiebolaget i Stockholm, G.A.B.;

Även Ädelmetall Aktiebolaget Malmö nämns i boken, som senare kom att bli Malmö Ädelmetall.

Författaren Carl Ficher skriver samtidigt i samma bok, (finns som särtryck f.ö.) om Stilutvecklingen i Europa under 1800- och 1900-talen och syftar då särskilt på G. A. Dahlgren & CO AB som gjort stort intryck.

De två företagen, varav:

Guldvaruaktiebolaget G Dahlgren & Co med säte i Malmö är vida känt i Sverige och kan mätas med några av de hundratal största och inflytelserika industriföretagen i Sverige.

Det egna kapitalet i företaget är vid årsredovisningen 1912 häpnadsväckande 1 485 280 kronor.

Det andra är Guldsmedsaktiebolaget i Stockholm AB, med Carl Holm som styrelseledamot och ett totalt kapital på 2 700 116 kronor år 1920.


Ja,ja, men Malmö Ädelmetall då. Var tusan kommer det företaget och dess silvertackor in i historien???

Lugn o fin...

Nästa inlägg kommer att berätta den intressanta och kanske lite mörka och tveksamma historien om det företaget. Speciellt gick det historier om deras affärer under 2:a världskriget. Det implikerade även hela koncernen inklusive moderbolaget.

Bild på Styrelseordförande och kontorschefen i Malmö, Knut Strangenberg + Dotter Marianne år 1916 samt två böcker om företaget.

[RemusTh]

Alla företag som arbetar med ädelmetaller i större omfattning, sparar överblivna metaller, så som filspån och klipp, men även andra sopor, som innehåller mycket låga halter av värdefulla ädelmetaller. Det kan t.ex. vara rester på uttjänt slippapper, polerdamm från slipskivor, golvsopor m.m.

Avfallet kallas Krätz och är relativt svårt att upparbeta.
 
Det fanns på början av 1900-talet inget företag i Sverige som erbjöd upparbetning och affinering (rening) av varken Kräts eller filspån och annat i egen regi. Det fanns däremot företag som erbjöd upparbetning men som inte gjorde det själv, som t.ex. AB Nordiska Affineriet i Hälsingborg (senare ANA AB) som f.ö. startade sin verksamhet 1904, men inte förrän 1954 kom de att ha egen upparbetningsanläggning.

De två Dahlgrenföretagens företagsledare, Carl Holm, blev uppmärksammad på detta problem, restprodukterna i tillverkningsanläggningarna.
De hade rutiner för att uppsamla, men inte upparbeta Krätzet och hade genom åren ansamlat en anseenlig mängd av sopor, vilket skall ha rört sig om ”ett flertal ton”.

1918 startades det därför ett dotterbolag som kom att kallas Ädelmetall Aktiebolaget i Malmö AB. Disponent var den föräldralöse Ingenjören Gustaf Isidor Roman, född 1879 i Chistiania, Norge.

Enligt aktiebolagsordningen, samt Svensk Industrikalender, skall företaget tillverka plåt eller tråd av platina, upparbeta obearbetat silver från avfall, tillverka plåt tråd och tackor i silver samt slaglod.

De tar mot ädelmetallavfall och sopor från hela Sverige och påstår att de upparbetar det själv, vilket visar sig vara oriktigt. Det kommer de inte heller att göra någon gång, fram till dess att förtaget läggs med 1959. Kanske uppger de detta för att verka bättre än andra företag, som alla skickar dem utomlands.

De flesta anställda visste hur det låg till, men höll tyst om det. T.o.m på 80 och i början på 90-talet när jag handlade med deras tackor, var ingen riktigt säker på hur det låg till. Det anges dessutom som troligt förfarande bl.a. i en s.k. sanningskommission 1997, som jag nämner lite om nedan och  utförligare i nästa inlägg.

Företaget skickar materialet till olika företag i Tyskland. I ersättning får de oftast inte de upparbetade metallerna i ursprungsmaterialet, utan genom avräkning, motsvarande mängd som s.k. granuler av finmetall. Detta legerarar de sedan i egen regi med bl.a. med koppar och zink till nytt material för att stämma överrens med de olika finhaltskraven.

En del granulier smälter de även till silvertackor på 250, 500 och 1 kg. De stämplas sedan med deras logotype med namnet Malmö Ädelmetall Aktiebolag. Har fö.ö. pratat med en av dem som smälte tackor där på 50-talet.

Han berättade att man kan göra en någorlunda tidsbestämning genom formen på tackorna. Det finns åtminstone tre olika former. De tidigare tackorna, före 1930-40, är tunnare, något fyrkantigare samt med större stämpel. De senare är avsevärt högre, mer långsmala samt har en mindre stämpel.

Kvaliteten på smältningen är i början undermålig och blir på 40-50 talet bättre, men de var inte i förstone tänkta som investering, utan skulle försäljas och vidarebearbetas av diverse industriföretag till andra produkter. Bl.a. såldes en stor mängd av dem till filmproduktion. Upparbetning av film, affinering av bl.a. kasserad biografilm,  blev sedan f.ö. en stor del av deras verksamhet under tidigt 1950-tal.

Ryktet om företagen var att både Malmö Ädelmetall och de två företagen Dahlgrens hade gjort ljusskygga affärer och köpt bl.a. diamanter och ädelmetaller från Tyskland under andra världskriget. Detta undersöktes och redovisades i en skrift, Statens Offentliga utredningar SOU 1999:20, som påbörjades den 13 februari 1997 av chefen för Utrikesdepartementet.

Kommissionen hade uppgiften ”att skapa största möjliga klarhet i vad som kan ha hänt i Sverige när det gäller egendom av judiskt ursprung som förts hit i samband med judeförföljelserna före och under andra världskriget”

Återkommer i senare inlägg...

[RemusTh]

I mitt förra inlägg angav jag att Malmö Ädelmetall startades för att upparbeta Krätz. Det är en något förenklad förklaring.

Det ursprungliga företaget som i Malmö kom att kallas Guldsvarubolaget i folkmun, ökade sin produktion märkbart i början av 1900-talet och använde givetvis stora mängder silverplåt och tråd i sin verksamhet.
Man kan tänka sig att de inköpte grundmaterialet från externa leverantörer, eller att den interna bearbetningen blev så pass omfattande, att den lades i ett särskilt bolag.

Enligt ett flertal källor specialiserade sig Malmö Ädelmetall på upparbetning huvudsakligen av silver och tillverkning av halvfabrikat också det i silver, trots att moderbolaget Dahlgrens även hade en stor produktion av guldsmedsvaror. Varför kan man undra, men några ord 2005 av Jarl Jönsson, som arbetade i företaget 1949, kanske kan förklara lite.

"Nittonhundrafyrtionio på sommaren anställdes jag som
fjorton åring på Guldvarubolaget i Malmö för att efter ett
år som springpojke utbilda mig till guldsmed. Vi var tre
pojkar som anställdes samtidigt och fick snart de olika
uppdragen fördelade mellan oss. "

"En annan syssla var att cykla till Riksbanken och hämta
guld, en tacka på tre kilo i taget. Jag fick ett kuvert av
kamreren som innehöll cirka artontusen kronor ...
Stoppade kuvertet i fickan på min lumberjacka, färden kunde väl ta en tio a femton
minuter. Inne på Riksbanken lämnade jag kuvertet, fick
guldtackan; stoppade den i fickan och cyklade tillbaka."

Mängden guld bör i vikt ha varit avsevärt mindre än silver. Dessutom var det relativt enkelt att köpa guldtackor, vilket både Riksbanken och ett flertal banker sålde på den tiden, omlegera guldtackorna och sedan tillverka halvfabrikat.

Huruvida Riksbanken eller bankerna sålde silvertackor på samma oproblematiska sätt har jag inte lyckats hitta uppgifter om, men troligen gjorde dem inte det. Andra medlemmar får gärna försöka utreda det närmre.

Malmö ädelmetall blev senare en av de största leverantörerna av halvfabrikat i silver i Sverige, men även en en mindre del i guld och hade kunder, främst guld och silversmeder i hela norden, men även dentallaboratorier och annan industri. Dock är det möjligt att Malmö Ädelmetall endast var producent och att halvfabrikat samt även tackorna försåldes genom företaget Dahlgrens, men är lite osäker på det.

I en s.k. sanningskommission, SOU 1999:20 undersöks det om de två största affinerierna i Sverige, Malmö Ädelmetall och ANA (Nordiska Affineriet) hade gjort affärer med Tyskland före och under 2:a världskriget.

En antälld på ANA berättar:

"Krätz levererades, enligt samme uppgiftslämnare, i betydligt större
mängder. Det kunde vara fråga om 40-50 ton, åtminstone efter kriget.
Guldhalten i krätz var betydligt lägre än i avfall och varierade kraftigt
från parti till parti.
Hos ANA rostade man partiet till aska, malde askan
till pulver och analyserade innehållet. Först därefter kunde värdet bestämmas.
Sedan kunden informerats om guldhalten och godtagit föreslagen värdering
sändes pulvret i fat eller tunnor – utan kundens vetskap – till det tyska företaget."

Kommissionen konstaterar bl.a. att metallen de återfick från Tyskland ofta inte var densamma, då det skedde en avräkning efter analys även i Tyskland, varvid renad metall på lager, granulat, skickades tillbaka som ersättning.

Att även Malmö Ädelmetall använde samma metod, fick jag muntligen information om 1993 eller -94, av en vaktmästare på Dahlgrens samt en f.d.  smältare på Malmö Ädelmetall,, vilket även kommissionen någorlunda bekräftar, att detta användes av även dem. Går kanske in på det lite mer senare.

I arkiven hittar de även följande notering:

”Stat. nr 1320:1:guldsmedssopor
Tyskland: 186 kg
Lic. B 86577 den 21.12.43 för Ädelmetall A.B. a 4 000 kg
guldsmedssopor, innehållande finsilver men ej guld eller platina.
Utfört för raffinering."

Om jag tolkar det rätt, hade Malmö Ädelmetall exporttillstånd att exportera 4 000 kg sopor under året 1943 till Tyskland för upparbetning och skickade åtminstone 183 kg.

I slutorden om de två företagen sägs det:

"Sammantaget måste det konstateras att det inte kan uteslutas att
konfiskerat eller plundrat personguld från Nazityskland eller ockuperade
länder kan ha kommit att ingå i de svenska affineriernas verksamhet.
Kommissionen kan emellertid inte avgöra om något sådant guld över
huvud taget ingick i det guldhaltiga skrot som kom hit eller i de partier
som efter bearbetning återkom från Tyskland."

Fortsättning följer...

[RemusTh]

Hur stor produktion av silvertackor de hade, har jag inte lyckats hitta några som helst uppgifter om.

1993 eller möjligen 1994 pratade jag med en f.d. anställd som arbetat som smältare och gjutare på Malmö Ädelmetall under 50-talet.

Jag frågade tyvärr inte honom om var verksamheten fanns då. Förutsatte att det var på Citadellsvägen 23, men är lite osäker på om det verkligen var där.
 
Han uppgav vidare att det endast var i korta perioder några gånger om året som de  smälte och gjöt finsilvertackor, men ganska intensivt. Det kunde röra sig om några dagar i rad och högst någon vecka. De producerade då åtminstone några hundratal om dagen och sammanlagt oftast mer än tusen varje gång.

Han visade även mig en gammal degel som de smält silver i och som såg ut att rymma ett par hundra kilo, men de fyllde aldrig dem helt. Inte ens till hälften.

Han uppgav även att de i vart fall alltid försökte ha åtminstone ett ton tackor på lager, men ibland översteg det 10 ton.

Han uppgav även att de inte upparbetade Krätz, utan skickade det utomlands och fick tillbaka finsilvergranulat.

Den främsta förklaringen till  den relativt stora produktionen av finsilvertackor menade han var, att de senare använde bl.a. dem som en sorts lagerhållning och senare att de tillverkade diverse silverlegeringar och halvfabrikat av dem, som de bl.a. själva använde i silversmedsproduktionen på moderbolaget Dahlgrens, men även att de sålde till andra företag som använde dem i sin produktion eller sålde dem vidare till privatpersoner.

Kanske var det en av de sista anställda på Dahlgrens tillverkningsverkstad i Malmö, en vaktmästaren som hade ett år kvar till pension, jag träffade på Citadellsvägen 23, senare samma år, när de hade annonserat om att de sålde ut det sista av maskinerna och verktygen. De skulle bl.a. sälja en dragbänk med tillhörande dragjärn. Den hade använts av både Dahlgrens och företaget Malmö Ädelmetall.

Vid förevisningen såg jag den största dragbänken jag någonsin sett. Ca 3-4 meter lång och ca en halvmeter bred, med en stor elmotor.
Han menade att den åtminstone vägde ett par ton men kanske fyra. Det blev ingen affär, men sade att jag var intresserad av de ca 100 dragjärnen, men de ville inte sälja dem separat.

Med honom diskuterade jag om misstankarna och ryktena om Malmö Ädelmetalls och Dahlgrens eventuella handel med Tyskland under kriget. Hans svar blev kortfattat:

-Det var mycket som hände då som är bäst att glömmas och inte diskuteras.

Det var f.ö. på första våningen (bottenvåningen) på den östra sidan som degeln fanns och i mitten på andra våningen utmed gatan, dragbänken.

Vem den lyckliga ägaren till dragbänken blev, har jag ingen aning om, men den finns i vart fall inte på en liten guldsmedsverkstad...

För övrigt hade troligen Malmö Ädelmetall inte någon verksamhet på Citadellsvägen, utan kanske endast Dahlgrens. Dahlgrens hade verksamhet i de ursprungliga lokalerna före att de nya byggdes 1959 samt viss verksamhet kvar på Engelbrektsgatan 7.  Först 1962 blev det färdigbyggt och hela verksamheten flyttade då dit.

Andra bilden visar en manuell dragbänk (till vänster på fotot) och som skall ha använts av Dahlgrens i de ursprungliga lokalerna på Citadellsvägen. D.v.s. före 1959.

Den tredje bilden visar också verksamhet i lokalerna på Citadellsvägen före 1959 och kanske hade Malmö Ädelmetall verksamhet där ändå. Den degeln jag såg var avsevärt större, än den på bilden.