Rådfrågning bostad.

[mrSju]

Jag frågar här då jag förstått att många ekonomiska genier hänger här.
Jag och min höggravida sambo sålde nyligen våran lägenhet och gjorde en med våra mått skaplig vinst. Vi fick bosätta oss i en hyresrätt som vi betalar nästan 9000 i månaden för. (vilket är emot allt jag står för) Jag gråter inombords varje gång det är dags att betala räkningarna. Vi är nu på jakt efter ett hus, men eftersom huspriserna är skyhöga nu (mycket pga aslåg ränta) så känns det som om att allt kan gå åt helvete om 10 år när räntorna har rättat till sej. Är övertygad om att många hushåll kommer gå omkull när räntorna kryper tillbaka till 4-5 %
Men livet måste knata på, så man måste göra sitt val.
Ena valet är att köpa ett hus i 1 - 1.5Miljoners klassen, och kunna sova gott och klara av större räntehöjningar. Men det känns inte ultimat.

Det andra valet som jag börjar gilla mer och mer är att köpa ett hus i 3 miljonersklassen, vilket vi hade fått vårat drömhus för i mina trakter. och låsa räntan på 10år, och spara i ädelmetall vid sidan om. Går det åt helvete med höjda räntor efter 10 år och fogden knackar på dörren så kan man ju alltid leva på sin ädelmetall via mindre försäljningar månadsvis. Det blir  ju trots allt relativt stora pengar man kan leva länge på som inget vet existerar. 10 år av sitt liv är ändå en rätt lång tid. och chansen finns ju alltid att bostaden går upp i pris ännu mer.

Det tredje valet är att vänta på något som kanske aldrig kommer: en bostadskrasch och sen fiska upp sitt drömhus på rea. Men livet måste liksom gå på. Man kan inte slänga bort sitt liv på att vänta på något som kanske aldrig kommer.

Hur tänker ni? Vi är förövrigt skuldfria.

Edit. Och vi har pengar till kontantinsatsen på 15%. Medelinkomsttagare båda två.

[mrSju]

Det jag undrar är alltså om det inte är värt att utnyttja dagens låga ränta för att leva livet lite lyxigare?

[ikonane]

Jag och min sambo sitter i en liknande sits fast i Stockholm där lägenheter kostar 2-3 mille. Överväger liknande alternativ som dig och är jäkligt osäker.
Jag/vi tänkte vänta ~6 mån till i alla fall för att se hur det utvecklar sig på marknaden.

Frågan är vad man har mest ångest över om 10 år, förmodligen att man aldrig tog chansen(om det nu inte blir en bubbla efter köpet och man är fucked).

[zupay]

Jag förstår dig. Det är ett stort beslut. Gjorde samma val för snart 2 år sen. Köpte hus i 3 miljoners klassen, går liksom inte anpassa sitt liv efter ev krascher m.m.
Innan vi slog till, hade vi tittat länge (säg 2-3 år), ångrar att vi inte köpt tidigare. 2008-2009 var priserna hyfsade ändå

Tycker definitivt du ska köpa något du vill ha, men som du klarar av ekonomiskt med lite marginal. Tänk på att eftertraktade hus ej tappar lika mkt i värde samt är lättare att sälja vid ev bostadskrasch (om du av ngn anledning skulle bli tvungen att sälja, annars spelar det ingen roll). Nu är kontantinsatsen fortfarande 15% (antar jag), säg att du kan lägga 20-25%, då är du nog ganska bra garderad tycker jag.

Bind inte räntan på 10 år, det är sjukt lång tid och blir bara dyrt om du måste lösa lånen tidigare. Kör rörligt och lägg mellanskillnaden på silver istället.

[Asrael]

Till att börja med är det principiellt rätt (ur ekonomisk synvinkel) att äga sin bostad. Frågan är om det är rätt i alla situationer? Tänk lagar, pris, bostadstyp, underhåll o s v.

Att ge råd kring den här sortens spörsmål är otroligt vanskliga för att det dels rör sig om flera årslöner men också för att ingen, och då menar jag ingen, vet säkert vad som händer imorgon, om ett år och om tio år. Det gäller även din och din sambos relation samt det ofödda barnet. Ni kanske måste börja jobba på annan ort. Ni kanske skiljs åt och "måste" sälja när priserna är som lägst. För att ta en kraftig förlust behöver man ha ett rejält överskott på kapital. Att hamna i livslång skuld är inget bra.

De flesta klarar inte av att spara ihop 1 miljon under sin livstid men lever man påvert och har en hyfsad inkomst så går det. En skuld på 1 miljon som skall betalas av kan upplevas som en slavliknande situation. Jag känner till och har bekanta som valt eller tvingats sälja bostäder till stora förluster. Att sitta med 1 miljon i bolån och bo i hyresrätt är inget kul. Än värre var det att inte kunna betala banken under kraschen på 90-talet och sitta i livslång skuld. Att leva på existensminimum i drygt 20 år med flera barn tär på relationer, psyket och fysiken. Det syns på de jag träffat och det är inget jag önskar någon. Idag lånar bankerna ut mer lättvinligt än i början på 90-talet så endast ur den synvinkeln är bubblan betydligt större.

Om man funderar på husköp kan man titta på historisk data och jämföra med nuläget. Jaha, bostadspriserna i storstadsregionerna har gått upp i snart 25 år med några små hack på vägen. Priserna med olika jämförelsetal överskrider vida vad människor kan betala av under sin livstid så enkelt uttryckt beror priserna på ett överskott av kapital eller krediter. I detta fall vet vi att det huvudsakligen rör sig om krediter. Många vill opponera sig och säga att de beror på ett bristande antal bostäder. Det är vad man vill få människor att tro, men om det inte finns bostäder och ej heller några pengar att köpa dem för så kommer inte priserna gå upp. De kommer gå ned och när de börjar gå ned är risken otroligt stor att det efter ett tag rasar ned i helvetet lika fort som satan snyter sig. Om man bor i en storstad kan man roa sig med att titta på vad man får betala för ett papper med stora skyldigheter och en rättighet att bo i en av bostadsrättsföreningens lägenheter och jämföra det med vad man får betala för 600 kvm nyrenoverad herrgård med åkrar och skog i utkanten av en bondhåla. För de flesta ter sig det helt absurt. Då ska man ha i åtanke att det inte är herrgården som ur ett historiskt perspektiv är billig utan pappret med besittningsrätt till en lägenhet som är dyrt. Marknadsvärde, fundamentalt värde, bank- mäklarvärdering och realiserat kapital är inte samma sak men det har de flesta inte någon kännedom om. Jag hör ofta någon säga att någonting är värt si eller så men menar i själva verket att personen själv köpte den för det priset. Vad mäklaren säger skulle jag inte lita ett dugg på.

Så, vad händer om vi får en ny bankkris av något slag? En sak kommer definitivt att hända och det är att bankerna får svårare att låna pengar och det kommer kosta betydligt mer att göra det. Då går räntan upp oavsett styrräntor och amorteringskraven ökar. Krediterna stramas åt och köparna får "inga" lån varpå bostadsmarknaden kraschar. Då kräver banken återbetalning av existerande lån och vissa tvingas sälja med stor förlust. De som inte tvingas realisera förlusten och rider ut stormen kan klara sig men frågan är hur lång tid det tar att återfå det kapital som gått förlorat?

En annan sak som de senaste decennierna har hänt strax därefter är att krediter återigen blir lättillgängliga genom stimulerande åtgärder som att styrräntor sänks och nya pengar tillförs marknaden. Efter förra finanskrisen gick inte det att göra i "vanlig" ordning eftersom räntorna redan var låga så man tog till storsläggan och drog igång QE och dylikt. Det har resulterat i dagens låga räntor (i vissa fall minusräntor) och penningöverflöd i stora delar av världen. Receptet visar sig inte fungera och till sist har man bara kvar helikopterbombning eller kapitalkontroller och på det följer ofelbart en hyperinflation eller en långvarig deflation med slutlig devalvering av valutorna. Frågan är bara hur lång tid vi får se denna deflation och om helikopterbombningen kommer äga rum. Den som säkert vet har nyckeln till pärleporten. Kanske hittar galningarna på något nytt som kväver och förslavar människor i än större omfattning.

Med det sagt kan en bostadsköp bli en mycket dyr affär. Inte bara dyr, den kan försätta en i slavliknande förhållanden så det gäller att ha bra kontroll över sin privatekonomi. Hyperinflationen gör lånen mindre värda (realvärde), men också tillgången. Den som förlorar mest är den som har mindre lån än tillgångar. Räntorna kommer troligtvis också öka mycket men det kommer inte hjälpa. Vem vet, får vi se 500 % igen? Deflationen kommer få priserna att gå ned och lånets realvärde att öka. Går priserna ned tillräckligt mycket visar det sig att vi befunnit oss i en bubbla och detta är vad "alla" ekonomer livrädda för. Som privatperson behöver man endast vara rädd om man har stora lån. Vem vill inte handla saker billigare?

Jämför man kostnaden för att äga sin bostad jämfört med att hyra den ska man inte enbart räkna in hushållsekonomin. Att flytta från en hyresrätt till tält om det behövs kostar en månads arbete (3 hyror). Att flytta från en bostadsrätt när marknadspriserna gått ned 75 % kostar för många ett helt arbetsliv och skulden består trots det till döden. (Slav....)

Med det skrivet är det ingen som vet om krediter kommer fortsätta vara lättillgängliga länge till och om övriga parametrar stämmer så väl att bostadspriserna fortsätter stiga eller håller sig på samma nivå under tiden ni bor i bostaden. Personligen tror jag det är kört inom tillräckligt få år för att de flesta skulle ha ett bättre ekonomiskt utgångsläge genom att tills vidare svälja stoltheten och bo i en hyresrätt.

9000 kr / mån räcker inte långt om man tar i beaktande underhåll, föreningsavgifter, räntor och övriga omkostnader hyresrättsägare slipper. De flesta som renoverar badrummet gör det genom att belåna sin bostad ytterligare. Öka på lånen gör också många bilköpare. Vad de egentligen har gjort är att de har skjutit den ekonomiska bördan på framtiden och "sparar" genom att betala av lånen. Eftersom skuldbördan hela tiden ökar och till slut når en mättnad kommer det ta slut en dag. Jag tror den dagen ligger inom en inte alltför avlägsen framtid och skulle därför inte köpa en bostad idag om jag behövde det. Tror man annorlunda och är övertygad om att ekonomin är sund och att alla problem kommer lösas av häxmästarna kan man ju göra annorlunda.

[august]

Det jag undrar är alltså om det inte är värt att utnyttja dagens låga ränta för att leva livet lite lyxigare?

Jag förstår absolut lockelsen. Det är ju exakt den lockelsen som eldar på cirkusen. Några kommentarer:

Marginaler och reserver:

Jag tror att det högre risk än de flesta tror att ge efter för denna lockelse. Om man ändå gör det så måste man ha tillräckliga reserver för att inte riskera t ex ett "margin call" där banken efter det priset gått ner kraftigt ringer och klagar på att ni är överbelånade. Dvs att ha eget kapital till kontantinsatsen på 15% kanske vore ok om ni valde det "billiga" boendet, men om ni istället väljer det dyrare så bör ni ha större marginaler. Om det betyder 25%, 35% eller något annat är en fråga om egen riskbenägenhet, men "större" marginal ju högre belåning ser jag som absolut nödvändigt. Och sedan är ju frågan vad det betyder att ni har 15% kontant. Är det tomt på kontot sedan så är det ju ändå för riskabelt.

Löptid på lån:

Historiskt sett har man som bekant vunnit på rörlig ränta (givet tillräckliga marginaler). Det är allt annat än givet att det kommer att gälla i framtiden. Räntorna kan helt enkelt inte bli så mycket lägre och att vi skulle få negativa räntor i konsumentledet tror jag inte på. Detta gör att den trygghet som den långa löptiden ger kommer att bli mer värd igen. Då är det extra intressant att minst en bank har som praxis att man alltid har rätt att göra extraamorteringar när som helst utan att behöva betala räntekostnadsersättning. Det innebär ju att ni kan lösa lånet när ni vill samtidigt som ni vet er månadskostnad genom att räntan är fast under lång tid. Låter bra i mina öron.

Risk:

En risk är givetvis att räntorna går upp. Men det är kanske inte den största risken, totalt sett. Högre räntor skulle göra ont, men kanske funka, givet att båda har jobb och lön, etc.

Men den större risken (kanske inte i form av sannolikhet, men i form av konsekvens) är kanske vad som skulle hända om en av er blev arbetslös, sjukdom eller skilsmässa drabbar familjen eller att ni måste flytta från orten. Vad gäller att behöva flytta så måste man dessutom ha i bakhuvudet att även om priserna är fantastiskt mycket bättre på en liten ort än i storstäderna så finns ju baksidan av att bostadsmarknaden på en liten ort inte bara "går ner" om bubblan spricker, den kan totalt upphöra, åtminstone temporärt. Då finns det inga köpare till huset som ni måste sälja och vad gör ni då? Ni kanske inte kan vänta i nio månader tills marknaden kommer igång igen.

Som sagt, jag förstår lockelsen, och de flesta hoppar ju idag rakt ner i tunnan utan att ens reflektera över riskerna eller alternativen. Att ni ens ställer frågorna visar ju på att ni ser riskerna och det innebär ju rimligen att oavsett vilka svar ni får så kommer ni att vara lite (eller mycket) oroliga om ni ger er ut för långt på det gungfly som dagens bostadsmarknad är. Hur mycket oro är det värt att få bo lite "lyxigare"?

PS. Jag har en bekant som blev tvungen att sälja vid exakt fel tillfälle runt -90 och blev sittande med en personlig skuld på en miljon (vilket var mycket då). Tio år senare hade han lyckats betala av 200.000. Han beskrev det då (runt 2000) som att leva sitt liv med en bojsten runt foten. Jag vill inte säga att hans liv blev förstört, men det är helt uppenbart att konsekvensen av att det gick fel blev väldigt stor och extremt långvarig.

Alla har givetvis sin uppfattning, och min bedömning är att totalt sett är risken större nu än för 25 år sedan. Men vad vet jag? Ingenting.

[august]

Jag frågar här då jag förstått att många ekonomiska genier hänger här.

Det är inte min uppfattning. De ekonomiska genierna har gjort grova pengar på börsen de senaste fem åren istället för att sitta här.

De som hänger här är en bunt förstockade stollar som vägrar inse att man skall följa trenden ("don't fight the Fed"). Istället sitter de här och kramar krampaktigt några små metallbitar medan de muttrar något svårtolkat om att "better a year too early than a minute too late" och "if you don't hold it you don't own it".

Och eftersom min fru gärna talar om för mig att jag är en stolle så är jag uppenbarligen på rätt ställe.

[SoulCrew]

Jag köpte lägenhet -04. Jag var redan då övertygad om att bostäderna i Sverige var övervärderade, och vidhåller än att priserna kommer sjunka under vad som gällde då, men jag var i den situationen att jag kunde köpa utan lån, vi behövde bostad och eftersom jag var sjukskriven och min dåvarande flickvän, sedermera fru, var student var det inte helt lätt att få hyra i den här byn. Kalkylen var helt enkelt att även med halverade priser så skulle vi överleva även om det skulle innebära en ekonomisk smäll. Nu tackar jag min lyckliga stjärna att jag INTE tog det beslut som jag då uppfattade som ekonomiskt rationellt. Vi har bott oerhört billigt de här åren, vi har bott centralt och utan att behöva klättra på varandra eller väggarna. Det har nu gått mer än tio år. Sannolikt mer än en tiondel av våra liv som sannolikt varit klart bättre än om vi satt oss i en förort för att fynda efter kraschen som vi ännu inte sett. Som kidsen säger, YOLO..

Några år tidigare köpte en mig närstående och hennes sambo hus. Jag tror de gav lite under miljonen, sen lite renoveringar och en inglasad altan på det så var de säkert en bit över miljonen. Två barn i tät följd, livet rullade på och mindre än tio år efter husköpet dog han av en hjärtinfarkt som en blixt från klar himmel. Han var strax över fyrtio. Som tur var hade de i varje fall en av tre rätt så de kunde faktiskt bo kvar. De hade försäkringar som täckte "hans halva" av lånen. Hade de varit gifta hade det varit ännu bättre och hade de dessutom haft en livföräkring hade det varit full pott. Tänk över sånt j-vligt noga.

Livskvalitet går knappt att mäta i pengar, bara ni kan avgöra om det är värt att köpa drömkåken. Men om ni gör det och därmed tar en större ekonomisk risk så se till att skydda er så gott det går. Visst, det går att göra rätt mycket kul för de där tusenlapparna ett vettigt försäkringspaket går på men å andra sidan är det bra nära ovärderligt om olyckan är framme.

[mrSju]

Tack för era synpunkter.

Om sanningen ska fram så hade jag nöjt mej med att bo i ett litet billigt torp. Det är mer min kvinna som vill bo lite flådigare.

[Cash Is King]

Att låna till eget boende, bil etc bör i möjligaste mån undvikas eller i vart fall minimeras. Lån används lämpligen för köpa tillgångar som genererar stabil avkastning som är större än räntekostnaden och inte till konsumtion eller för pris spekulation. Tyvärr ser många hus- och bostadsrätt ägare sina bostäder som en ekonomisk tillgång vilket är en felaktig bild eftersom den egna bostaden inte genererar några intäkter till ägaren utan snarare är en tillgång för den bank varifrån eventuella lån erhållits. För de flesta hus- och bostadsrätt ägare innebär ägandet enbart utgifter under tiden man bor i huset eller bostadsrätten och eventuell vinst erhålls genom pris spekulation, dvs köpa billigt och sälja dyrt. Att göra ett husköp i dag med hög belåning känns inte som en bra affär, risken är att man köper dyrt och tvingas sälja billigt.  Det finns dock möjlighet till billigt boende om man bosätter sig på landsbyggden eller i andra områden där prisbilden på bostäder är låg och fallhöjden vad gäller priset är lägre. Vid en eventuell krasch kan man förvänta sig att många tvingas välja billigare boende varför efterfrågan på billiga bostäder kommer att öka och efterfrågan på mer exklusivt boende minska. Eget boende i hus är enligt min uppfattning helt klart att föredra men det ska vara till en kostnad så att man har råd att leva utan att behöva vara låneslav åt bankerna.

[Åbama]

Först och främst grattis. Att du ens ställer frågan betyder att du tänker själv. Att du ifrågasätter den stora kören som sjunger att räntorna är låga tralalala, och fastighetspriserna för evigt höga, tralalalej.

Många bra råd och tankar har också förmedlats, så det finns kanske inte så mycket att tillägga. Ett par saker dock.

En risk är givetvis att räntorna går upp. Men det är kanske inte den största risken, totalt sett. Högre räntor skulle göra ont, men kanske funka, givet att båda har jobb och lön, etc.

Men den större risken (kanske inte i form av sannolikhet, men i form av konsekvens) är kanske vad som skulle hända om en av er blev arbetslös, sjukdom eller skilsmässa drabbar

Här tror faktiskt jag att det finns en större risk. Stiger räntorna lär priserna på fastigheter sjunka. Stiger räntorna mycket faller priserna som en sten. Likaså konjunkturen med priserna.

Här minns jag faktiskt ett exempel från verkliga livet som inte är för så länge sedan (beroende på när man är född). Jag tänker tillbaka på tidigt 90-tal. Jag arbetade för ett industriföretag. En av sönerna i ägarfamiljen bad mig hänga med och titta på ett hus. Kåken som var på närmare 300 kvadratmeter låg i en bättre stockholmsförort. Paret som ägde huset hade fått ett ultimatum från banken. Sälj själva och lös merparten av era lån eller så kommer vi (banken) tvinga fram en exekutiv försäljning.

Fastighetsmarknaden var bokstavligt talat också död. Priserna hade fallit kraftigt. Tilltron var låg. Viljan från banker att låna ut pengar till fastighetsköp likaså. Till saken hör att paret inte hade misskött sina åttaganden på något sätt. Däremot hade de levt ut sin dröm. De hade byggt sitt drömhus. Köket var i massiv ek av märket Marbodal. Huset hade parkettgolv, inomhuspool, biljardrum, bastu och en massa annat trevligt. Till huset hörde en stor fin tomt. Huset hade kostat paret strax över två miljoner att bygga var nu till för 1,2 miljoner. Det var nämligen var kollegan köpte det för.

Paret som motvilligt fick lämna huset fick överskutande belopp med sig i skuld. Det sista jag minns att jag hörde var att familjen fick flytta in i hos släktingar i väntan en liten förortsälgenhet i en sämre förort. Att kvinnan i familjen var sjukskriven p.g.a. depression.

Nu till det intressanta. Samma hus i samma område kostar idag säkerligen mellan åtta och nio miljoner.

Har vi då en bostadsbubbla? För mig är svaret glasklart. Vad jag däremot inte vet är vad som kommer utlösa att bubblan punkteras och när det kommer hända. Lika lite hur själva skeendet kommer vara. Hur allvarligt det blir den här gången. Trots att jag själv är övertygad om en bubbla, har jag och min familj tjänat pengar på samma bubbla.

Viktigast av allt. I slutändan är det du som måste bestämma och leva med beslutet oavsett vad det blir.

[Unmanipulatable]

 I toppen bland värdebevarare som  ädelmetaller o andra fysiska saker bör ju fastigheter ligga.  Likt pm så är en fastighet något fysiskt med ett reellt värde som människor behöver/efterfrågar både idag och imorgon. Obligationer riksbankspengar och de digitala låtsaspengarna som vi använder är ju egentligen  totalt värdelösa men vi litar på dem och därför har de ett värde.  Väldigt sårbart alltså.  Tex en aktieindex fond bör ju vara snäppet bättre än kontanter
Även om allt barkar käpprätt åt h-e så kommer ett hus alltid vara värt lite grand åtminstone...

108k om året ska du inte gråta över. Det tjänar du säkert lätt in.
Visst 9k i månaden är inte roligt men det kostar ju oavsett hur du gör..   det är ju svårt att komma under kostnaden på säg 5000kr/mån hur du än gör..   Då är det bara 48k om året du slösar just nu. Sen så delar du på notan då du inte lever ensam.. 
Det kan vara en bra investering  att vänta.. Jag  tror det kan vara värt o vänta ett tag.   

Bolånebubblan i Sverige är ju totalt vansinnig.   Finns länkar här på formet som förtäljer att vi är ett av världens mest skuldsatta när det gäller bolån.

När jag får lite ryckningar i snåltarmen brukar jag tänka att jag gör eller gjorde det som jag bedömde verkade logiskt just då..   Bara jag känner att jag gör det mest kostnadseffektiva vid varje tidpunkt så känns det OK.    Jag gråter tex inte över att mitt pm har rasat i värde sedan fr a 19 juli...


Man ska aldrig se ett lån bara som en månadskostnad. Jag ser det som ett belopp ska amorteras.  Räkna hur många timmars arbete det motsvarar.   Inget "ta chansen nu när räntan är låg."  Det är ju även prisdrivande att räntan är låg.    Kanske inte anses så relevant att tänka så i en inflationsekonomi men det har funkat för mig iaf. Jag har en ganska stor nettoförmögenhet.


Man ska inte underskatta hur länge en bubbla kan blåsas upp. Duvet ju att det vi hade -08 var ju ingen riktigt korrektion ?  Den stora korrektionen väntar vi ju fortfarande på. 
Man satsade ju på "stimluanser" som ledde till de större bubblorna vi ser nu.

Jag har alltid haft allting rörligt. Det beror på att jag inte visste något om vårt sjuka finansiella system.  Hade jag veta det så hade jag förstått hur fullständigt livsfarligt det kan vara med rörligt.  När förtroendet för valutorna försvinner beroende på den höga skuldsättningen kommer vi se en inflation utan dess like.   Det är bra att lånet "försvinner"   men då kommer ju också räntan gå upp .. Vi har haft 500% ränta en gång.. Ser ingen anledning varför det inte skulle kunna upprepas.

Fast ränta på 10år låter inte heller kul av en massa anledningar som andra har skrivit...
Å andra sidan så kan de avgifter du får betala om du av någon anledning måste lösa ett bundet lån ha varit värt det.  Du får kolla vad det kostar.. Det brukar blir dyyyyyyyrt.

Jag gillar själv tanken på att köpa ett hus lite ruralt o lite billigt kanske med renoveringsbehov. 

Hinner ej leta några bra bilder men hade denna bara för att ge en känsla av vilken tid vi lever i.. och visa varför jag tror att en bubbla måste spricka snart. bilden är ju representativ för oss också...Samt att följderna av den påverkar oss.     Man har ju talat om ett amorteringskrav ska vara på plats om ett år.. tror jag inte på men alternativet är en valutakris.  Ytterligare minusräntor lär vi få se...Det kommer blåsa upp tillgångspriserna ytterligare men det är ju helt klart en återvändsgränd vi är inne i nu.

[Asrael]

Jag köpte lägenhet -04. Jag var redan då övertygad om att bostäderna i Sverige var övervärderade, och vidhåller än att priserna kommer sjunka under vad som gällde då, men jag var i den situationen att jag kunde köpa utan lån, vi behövde bostad och eftersom jag var sjukskriven och min dåvarande flickvän, sedermera fru, var student var det inte helt lätt att få hyra i den här byn. Kalkylen var helt enkelt att även med halverade priser så skulle vi överleva även om det skulle innebära en ekonomisk smäll. Nu tackar jag min lyckliga stjärna att jag INTE tog det beslut som jag då uppfattade som ekonomiskt rationellt. Vi har bott oerhört billigt de här åren, vi har bott centralt och utan att behöva klättra på varandra eller väggarna. Det har nu gått mer än tio år. Sannolikt mer än en tiondel av våra liv som sannolikt varit klart bättre än om vi satt oss i en förort för att fynda efter kraschen som vi ännu inte sett. Som kidsen säger, YOLO..

Några år tidigare köpte en mig närstående och hennes sambo hus. Jag tror de gav lite under miljonen, sen lite renoveringar och en inglasad altan på det så var de säkert en bit över miljonen. Två barn i tät följd, livet rullade på och mindre än tio år efter husköpet dog han av en hjärtinfarkt som en blixt från klar himmel. Han var strax över fyrtio. Som tur var hade de i varje fall en av tre rätt så de kunde faktiskt bo kvar. De hade försäkringar som täckte "hans halva" av lånen. Hade de varit gifta hade det varit ännu bättre och hade de dessutom haft en livföräkring hade det varit full pott. Tänk över sånt j-vligt noga.

Livskvalitet går knappt att mäta i pengar, bara ni kan avgöra om det är värt att köpa drömkåken. Men om ni gör det och därmed tar en större ekonomisk risk så se till att skydda er så gott det går. Visst, det går att göra rätt mycket kul för de där tusenlapparna ett vettigt försäkringspaket går på men å andra sidan är det bra nära ovärderligt om olyckan är framme.

Du hade pengar du behövde/kunde placera i ditt eget boende och behövde inte ta lån. Bra! Det följer sunda ekonomiska grundprinciper och du behöver inte oroa dig för att bostaden tappar i värde så länge du klarar dina omkostnader. Det är definitivt inte samma sak som att ta stora lån för att hitta sitt drömboende.


YOLO behövde jag ta reda på vad det betyder. Nu vet jag och säger som så, att just därför vill man inte bli skuldslav återstoden av sitt liv.

Livskvalitét går att mäta i skuld och eftersom skuld är (anses vara) pengar så går livskvalitét också att mäta i pengar.

Djupt skuldsatta människor blir deprimerade. När pengar får för stor betydelse i livet påverkar de också livskvalitéten (Bodo Shäfer). Den som lär sig att "mätta munnen efter matsäcken" lever åtminstone inte olycklig och har en möjlighet att skapa sig en ekonomiskt mer fördelaktig framtid. Lär sig personen grunderna innebär det alltså också någon sorts sparande för att klara sämre tider och/eller ge sig själv en möjlighet att ha större matsäck i framtiden. Detta borde alla få lära sig när de kryper, istället lär de flesta sina barn att man kan handla på kredit, belåna ett övervärderat hus för att köpa något man inte har råd med o s v. Det betyder i princip det omvända, lev nu men betala med träldom i slutfasen av ditt liv. Alternativt låter man mamma och pappa eller någon annan betala. Babylons omtalade byggnadsverk inkluderat försvarsmur byggdes av slavar som satt sitt liv i pant för skuldbaserad konsumtion. Jag hoppas innerligt att svenskar inte kommer behöva betala betala tillbaka genom att bygga en mur runt kärnan i BRICS-länderna.

Ett stort grundläggande misstag många gör är att de ser utkomsten av ett beslut som facit på huruvida beslutet var riktigt eller ej. Det var kanske inte vansinnigt men riskabelt för många att köpa bostad 2004. En exkollega avrådde jag bostadsköp 2007 och denne sitter idag efter amorteringar med 50.000 kvar i in blanco lån för finanskrisen slog till och bostadspriserna sjönk snabbt 15 %. Han valde att ta smällen och sålde med förlust samtidigt som en annan kollega valde att köpa bostaden nästan samma tidpunkt. Den senare har gjort en orealiserad miljonvinst.

Vad var rätt och vad var fel?

Jag skulle vilja påstå att just när finanskrisen fanns på allas läppar var det mer rätt att sälja bostaden än att köpa den men "facit" visar annorlunda. I Sverige vill säga. I nästan alla andra kapitalistiska länder sprack bostadsbubblan, men Riksbanken och några "hjältar" på SEB och Handelsbanken lyckades hindra den från att brisera. Har någon frågat spanjorerna vilka har en medelbelåningsgrad över 100 % av bostäders marknadsvärde och drygt 25 % arbetslöshet huruvida de gjorde rätt som handlade 2004? Vem kunde då tro på QE och 0-ränta "för evigt" och att det förmodligen hindrade en större kris som hade slagit över på svenska bostadsmarknaden? Det kan hända att den orealiserade miljonvinsten snart övergår till att bli en realiserad miljonförlust. Då blir facit annorlunda. Det är lätt att vara efterklok...

100.000 i skuld kan de flesta betala av på relativt kort tid om de har inkomst och väljer att göra det. 1 miljon är inte lika lätt och psykologiskt mycket tyngre. Det är också lite av kärnan i det hela. Storleken på ett lån med säkerhet bör stå i proportion till en mängd tänkbara faktorer men ändå aldrig vara så stor att den riskerar bli en börda som tynger en allt för stor del av livet. Därför menar jag att allt för många yngre människor idag har skuldsatt sig alldeles för djupt endast för att köpa ett fundamentalt värdelöst papper. (Notera här att priset för en bostadsrätt i Stockholms innerstad består till en större del marknadsvärde än en villa i en småstad varpå risken är större) Marknadsvärdet är alltså något helt annat och ligger bl a till grund för belåningsvärdet vilket avgör om man riskerar att tvingas realisera en förlust vid ofördelaktig tidpunkt. Marknadsvärdet betyder också för de flesta att de känner sig rika och tar på sig spenderbyxorna. Det är så ekonomin har hållits uppe sedan 2000. Den sagan kommer inte fortsätta i all evighet. Jag vill t o m påstå att sagan är inne på sista kapitlet.

[granlundii]

Vi köpte ett billigt hus (ca 1.3 milj) för ett år sedan. Har ett mycket litet lån, vilket jag är glad för, samtidigt blir det en hel del renoveringar så småningom. Andra alternatviet skulle ha varit att bygga nytt, vilket skulle ha kostat minst det dubbla.

Kändes lite surt att köpa när marknaden ser ut som den nu ser ut, men vi såg ingen större idé att vänta på lägre priser, det kan ju ändå ta 5-10 år innan priserna går ner, vem vet.

Angående lån så rekommenderar jag att nogrannt gå igenom och fundera på vad lånet innebär, bl.a. vid just ränteökningar. Ett lån på 1 miljon klarar de flesta av, i alla fall om man är två. Ett lån på 2 miljoner eller mera är en helt annan sak, då är man nog rätt sårbar vid ränteökningar eller förlorad inkomst. Sen tycker jag man ska se till att amortera ordentligt också, det är skönt att se lånet minska, speciellt då framtiden ser osäker ut. Inte så att man behöver leva på knäckebröd och vatten, men ändå hyfsat ordentligt. 

[Frederyck]

Det kan vara lite farligt att prata om lån i absoluta belopp. Två miljoner i lån för ett hus som kostar 10 miljoner kan vara helt ok även om marknaden kraschar. Banken lär inte klaga även om huset minskar i uppskattat värde med 60% till fyra miljoner. Två miljoner i lån för ett hus som kostar 2.5 miljoner blir en annan sak om huset minskar i uppskattat värde till 1,5 miljoner. Då kommer banken säkert att bli nervös.