Jag har svårt att förstå vad en union skulle innebära för fördelar. Fri rörlighet inom länderna finns i stort sett redan. Visst, frihandel hade varit bra. Samtidigt skulle unionen likt EU troligen utvecklas till ett politiskt och byråkratiskt maktprojekt. De fördelar en union kunde inneburit, hade lätt redan kunnat genomföras om det funnits en politisk vilja till det.
Länderna har också olikheter som inte enbart är ekonomiska och språkmässiga. Norge har en stark ekonomi. Kanske främst beroende på oljan. Säkert har det också gjort sitt till, att man sluppit betala delar av medborgarnas pengar till EU´s byråkratiapparat. Frågan är därför vad de skulle vunnit på en union? Samtidigt förvånades jag i en vistelse i Oslo vid ett affärsprojekt för en tid sedan över det stora antalet tunga narkomaner som fanns bokstavligt talat överallt.
Var för ett tag sedan och semestrade på Åland. Fascinerades av att det var som jag förställer mig Sverige var på 50-talet. Låg arbetslöshet, hög arbetsvilja, en etnisk homogenitet med otroligt trevliga människor. Grannarna till de vi hyrde stugan till, kom på morgonen över nyrökt fisk och hemmagjord lingonsylt. På gatorna syns bilar från 60-talet som såg ut som de rullade ut från fabriken igår. Tankarna började genast snurra om att köpa ett semesterhus på Åland, men funderingarna kom snart på skam. Utbölingar fick inte fick köpa hus hursomhelst. Troligen något som faktiskt också bevarat det fina med Åland.
Finland har också sina egenheter. Många av de finnar jag känner arbetar trots allt hårt. Tystlåtna men ändå ofta rejäla personer. När jag samtidigt arbetade i Helsingfors för några år sedan, slogs jag några gånger under kvällspromenader hem, över av antalet dyngfulla ungdomar i de tidiga tonåren på gatorna. Inte bara ungdomar för den delen. I Finland kunde sannolikt också språkbarriären också utgöra ett problem, även om förvånansvärt många finnar talar svenska.
Sverige då, vad har vi som kan locka? Jag börjar kanske bli cynisk. Samtidigt får jag allt svårare att förstå fördelarna med Sverige. I Sverige har inte fastighetsbubblan spruckit ut än. Det är tvärtom något vi har framför oss. Brottsligheten ökar. Exempelvis har Sverige kommit att toppa världsstatistiken i antalet våldtäktsoffer. Varför det är så kanske vi inte skall diskutera här. Samtidigt har möjligheterna för ett brottsoffer att få upprättelse av rättsväsendet blivit i det närmaste obefintligt. Har sett allt för många exempel på det, de senaste åren. Skatterna är höga och driver du ett företag är byråkratin omfattande. Sverige har också en situation där vissa etablerade sanningar inte får ifrågasättas. Jag brukar ibland likna det vi H.C. Andersens saga om kejsarens nya kläder. För unga är det också svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Visst flippa burgare på MC Donalds går kanske alltid. Hur upplyftande är samtidigt det om man lagt åratal av studier och pengar på att skaffa sig en utbildning?
Gjorde för inte så länge sedan en överslagsräkning. Faktum är att med de tillgångar man arbetat ihop skulle jag kunna dra mig tillbaka i exempelvis Thailand och leva gått i många år framöver. Kanske till och med fram till den dagen då det är dags för kremering. Samtidigt är familjen rotad i Sverige. Det har aldrig heller varit något mål att ligga på en strand och bättra på solbrännan. Vem vet, en dag kanske det blir oundvikligt att lämna landet. Ju mer jag tänker på det, ju mer sannolikt blir det. En sak är jag i alla fall säker på. Ingen union kunde rädda Sverige. Det finns alldeles för liten vilja att vare sig acceptera eller lösa de inhemska problem som är fullt hanteringsbara. Ingen union räddar oss från det.
