Nedan en läsvärd artikel från DI, 2015-10-28.
Henrik Mitelman: Stefan och Stefan bedriver extrempolitik
Två män, båda med förnamnet Stefan, bedriver politiska experiment som riskerar att bli väldigt kostsamma. 1990-talskrisen går snart i repris.
Sverige avviker från resten av världen på två områden. Dels möter bostadsköpare en minusränta samtidigt som huspriserna skenar, dels tar vi emot avgjort flest flyktingar per capita.
Likheterna mellan Stefan Ingves och Stefan Löfven är slående. Båda ser sig som offer för omständigheterna. Någon annan agerar och de reagerar. Ingen av dem gör något elakt, men båda missuppfattar sina roller och det ansvar som följer med jobbet.
Stefan Ingves spelar offerrollen på sin kant. Med ett självpåtaget inflationsmål på prick 2,0 procent känner han sig tvungen att hålla räntan på minus 0,35 procent och köpa obligationer till ett värde av hela 200 miljarder kronor, allt för att sänka de redan rekordlåga marknadsräntorna.
Därmed hälls ännu mer bensin på bostadsbrasan. Allt ansvar för oönskade konsekvenser använder han sig i jakten på den försvunna inflationen, helt utan att fundera på om det är dags att skrota målet. Pliktskyldigt efterlyser han amorteringskrav, skuldkvotstak och minskade ränteavdrag, men ignorerar att priset på pengar spelar viss roll för huspriserna.
Stefan Löfven anser sig också vara ett offer eftersom han måste anpassa sig efter hur många som kommer till Sverige utan att reflektera över att det faktiskt är hans uppgift att bestämma hur många vi klarar av att både hantera och finansiera. Det betyder alls inte att Sverige ska ta emot färre människor på flykt, men antalet måste bestämmas av regeringen efter en konsekvensanalys, inte av omständigheterna. Ledarskap kallas det.
På plats i Hongkong, 825 mil från Sverige, möter jag fondförvaltare som inte förstår de svenska vägvalen, som undrar varför just Sverige bedriver extrempolitik.
Plötsligt intar jag försvarsposition och hör mig själv svamla om att det för den ena Stefan är svårt att säga nej av humanitära skäl och att den andra Stefan har att anpassa sig efter andra centralbankirer. Struntprat.
Det måste gå att ta ansvar för finanspolitiken och bestämma exakt hur många vi ska finansiera på hemmaplan och hur vi kan välkomna de nyanlända till arbetsmarknaden. Samtidigt går det så klart att sätta en ränta som är anpassad efter svenska förhållanden, oavsett vad den europeiska centralbanken gör. Det var ju därför vi så klokt röstade nej till euron. Visst skulle en högre ränta i dag stärka kronan, men det gör oss bara rikare, vilket knappast är fel efter decennier av kronfall.
Och allt som gör att vi kan undvika år av deflation efter en brusten bostadsbubbla är att föredra framför dagens penningpolitiska doping till en redan överhettad marknad. Hellre lite högre ränta i dag än en räntechock i framtiden när utländska långivare ger oss kalla handen.
Men någon ändring på politiken ser det inte ut att bli. Båda våra Stefan kör sina egna race och ur ett finansiellt perspektiv handlar det om att ta skydd när den ena skuldsätter staten och den andra med stor noggrannhet blåser upp bubblor.
Man behöver inte vara alltför alarmistisk för att dra paralleller till 1990-talskrisen då excesserna tog slut, fastighetspriser föll och räntor steg. Det ledde till bankkriser och en djup lågkonjunktur med massarbetslöshet.
Först efter år av åtstramningar lyckades regeringen och Riksbanken återställa omvärldens förtroende och sänka finansieringskostnaderna. En repris av 1990-talskrisen i dag skulle vara minst lika smärtsam eftersom hushållen är rekordskuldsatta. Än är vi inte där, men riktningen är klar när båda våra Stefan vägrar att ta ansvar för landet.
Sverige kan bättre.
http://www.di.se/artiklar/2015/10/28/henrik-mitelman-stefan-och-stefan-bedriver-extrempolitik/
