Riktiga mynt vs. bullions

[anders_juhlin]

Jag har varit medlem i fyra år och tittat in på forumet lite då och då. Nu tänkte jag dra mitt strå till stacken och skriva ett inlägg som berör på ett eller annat sätt.
Jag är, vilket man nog skulle kunna gissa efter att ha läst detta inlägg, från början numismatiker men har de senaste decennierna även börjat stacka silver. Jag, likt många med mig, tycker om glänsande silvermynt i crownstorlek med hög lödighet. Jag var tonåring när jag kom på idén att införskaffa ett stort silvermynt från varje land i hela värden. Nu många, många år senare har jag fortfarande inte fullgjort detta. Anledningarna till att jag inte lyckats med vad jag föresatte mig är många.
Förr var det inte så lätt att hitta mynt som var till salu. Man fick besöka mynthandlare och på mässor gällde det att skapa kontakter så man fick hemskickat lagerlistor och fick lov att delta i slutna skriftliga auktioner. Som student hade man det ganska knapert så trots att man funnit ett mynt som man gladeligen skulle vilja införliva i samlingen så var det vid flera tillfällen så att man fick avstå till förmån för så triviala utgifter som hyra och dylikt.
Jag gick också på en brunkebergare. Jag var på en auktion, i ett mindre samhälle i Skåne, där jag ropade in en lot, med vad auktionsförrättaren benämnde som, spanska silvermynt. Påsen innehöll ett tiotal 5 pesetas från sent 1800-tal. Alla mynten var naturligtvis förfalskningar och faktiskt ganska dåliga sådana. Jag var ung och oerfaren. Jag fick lära mig den hårda vägen att när något är för bra för att vara sant så är det just det. Jag var dock ihärdig och när jag fattade misstanke om att jag kanske köpt förfalskningar så fick jag lov att kontrollera mina mynt i labbet på kemicentrum i Lund. Jag kontrollerade vikt och volym och kom fram till att mynten troligen var gjorda av kopparnickel och var belagda med ett tunt lager oxiderat silver. Jag polisanmälde auktionsfirman men anmälan blev nedlagd. Jag gick vidare och skulle, mha något som hette förenklat förfarande,enskilt  stämma firman. Efter att jag betalt stämpelavgiften så blev det dock aldrig något civilrättsligt mål eftersom jag fick erfara att man minsann inte tog tingsrättens tid i anspråk men spörsmål av så ringa värde.
Nästa anledning  till att jag inte har en komplett samling stavas familj, dvs fru och barn. Myntsamlingen blev undanstuvad i flyttkartonger och näst intill bortglömd för ett tiotal år. När jag sedan plockade fram den igen så var tiderna annorlunda.  Man kan med ett fåtal klick mer eller mindre köpa vilket mynt som helst. Tjusningen med att söka efter mynt har gått förlorad. Har man bara tillräckligt med pengar kan man inom en ganska liten tidsrymd införskaffa en komplett samling av vad som helst. Det var i detta skede min inställning till samlandet övergick från numismatik till silverstackande.  Jag har gått från att, som en detektiv, leta och köpa mynt till att, som en spekulerare, bara köpa mynt till ”rätt” pris. Jag har inte gett upp tanken om en komplett samling, men är troligen för snål för att den ska förverkligas.
Det blev en lång inledning men nu till själva ämnet som rubriken antydde. Jag tänkte generellt slå ett slag för europeiska jubileumsmynt och specifikt för 50 schillings mynt från Österrike. Dessa ska jag då generellt jämföra med 1 oz bullion mynt och specifikt men kookaburra och koala mynt från Australien. Tanken är att jag ska belysa ämnet utifrån mitt perspektiv som konverterad numismatiker.
Om vi börjar lite allmänt om europeiska jubileumsmynt så hopar sig frågorna ganska fort. Varför europeiska, varför begränsa sig och i så fall varför inte bara svenska? Varför jubileumsmynt, varför exkludera reguljära mynt? Det blev fort många frågor. Att jag endast tittar på europeiska mynt har sin förklaring i att jag har bristande kunskap i asiatiska och afrikanska språk  samt att jag även är lite lat. Vidare är det lättare att man blir lurad om man ger sig in på något man inte är bra på. Urskilja förfalskningar på arabiska mynt är jag inte kapabel till. Att inte bara titta på svenska mynt är för att det blir helt enkelt för tråkigt.
Att jag valt jubileumsmynt är för att dessa ofta håller hög silverhalt och att de, trots att de kommit ut i stora upplagor, oftast sparats och därför, till skillnad från sina reguljära dito, är i bra kvalitet. Ett extra plus med jubileumsmynt är att de är utgivna av en speciell anledning och därför berikar med kunskap i från så skilda discipliner som historia, geografi, teknik, medicin, ekonomi, konst, sport mm.
Som jag antydde i inledningen så vurmar jag för stora glänsande silvermynt med hög lödighet. Dessa anser jag går till en rimlig kostnad enkelt att finna bland de europeiska jubileumsmynten. Vilka mynt ska man då välja? Nu kommer jag försöka välja utifrån objektiva och rationella värderingar, men bara genom att skriva såhär så förstår ni att jag tvekar på min egen förmåga att förbise vad jag tycker är självklara sanningar. För vist är det så att vissa mynt är ju bara fula och andra är ju alldeles för politiskt laddade eller vad det nu kan vara.  För att bringa någon form av reda i detta så utgår jag från att myntet ska vara stort, det ska hålla hög silverhalt, det ska ha kommit ut i så stor upplaga att det frekvent går att köpa nära spot och slutligen ska det inte finnas kända förfalskningar av myntet. Vad är då ett stort mynt? Är en tvåkrona ett stort mynt eller måste man upp i jubileumfemkronans storlek från 1935? Jag tycker att det är femkronans storlek som gäller. Detta är en av anledningarna till att jag förkastar alla danska jubileumsmynt utom tiokronorsmynten från 1967, 1968 och 1972. Vilken silverhalt är tillräcklig? Femkronan från 1952 har samma storlek som den från 1935 men silverhalten är 40% och inte 90%. Ett mynt som innehåller mer av en oädel metall än vad den innehåller silver är för mig orationellt att kalla silvermynt. Dessa borde kallas för kopparmynt med inslag av  silver. Detta ställningstagande ger för handen att alla mynt under 50% faller bort. Vidare tycker jag att även 50% är för lite. Där rök alla finska jubileumsmynt utom 10 markkaa 1967 som håller 90%. Var ska man sätta gränsen? Är 60% tillräckligt? Där finns inte så många mynt, förutom de svenska skiljemynten, som innehåller 60%. De som kommer närmast är väl nederländska skiljemynt med 64%, men de faller också bort pga sin ringa storlek. Portugisiska 50 escudos från slutet av 60-talet och början av 70-talet håller 65%. Dessa är tillräckligt stora och vackra. Oj då, där slank med ett svårkvantifierat adjektiv. Nåväl, där finns uppenbarligen fler än jag som tycker dessa mynt är vackra, så till den grad att de även förfalskats. Så där föll de bort, på eget grepp kan man säga. Åter till %-halten. Är 70% tillräckligt? De enda mynt med denna silverhalt som jag känner till på rak arm är de rumänska jubileumsmynten från 1940-talet. Silverinnehållet i dessa mynt varierar dock beroende på vilken katalog man tittar i, så ska man samla silver så är kanske dessa mynt inte att rekommendera. För övrigt är dessa mynt inte så ofta till salu och när det sker så är det långt över spot. Som en parentes kan nämnas att på den tiden Östeuropa fortfarande var Östeuropa så gick det att köpa dessa under spot, allt pga som ovan nämnts bristande tillförlitlighet i silverhalten. Nästa steg är 72%. Nu pratar vi 70-tal och 25 gulden från Nederländerna. Dessa mynt är stora, de har ganska hög silverhalt, de är ofta till salu nära spot. Det finns inte mig veterligen några kända förfalskningar. Dessa skulle kunna vara aspiranter till silverstacken. Jag ska erkänna att även jag har en påse sådana, trots att de i mitt tycke är fula.  De är oftast svagt präglade och repade, ungefär som den svenska tiokronan från 1972. För att slippa diskussionen om fula mynt så väljer jag helt enkelt istället att konstatera att 72% är för lite. Nästa steg är väl 80%. Indirekt har jag redan beslutat mig för att detta är tillräckligt när jag enligt ovan lät de danska tiokronorsmynten passera nålsögat. De är stora, de har tillräckligt hög silverhalt, de säljs ofta runt spot. Jag har inte hört talas om några förfalskningar. De är enligt mig vackra, eller rättare sagt de är ofta av hög kvalitet med myntskär och spegelyta. Dessa har jag inte bara en utan flera påsar av. Att stacka bara dessa blir ganska fort tråkigt, ungefär som en monsterbox med ASE. Nu när det är fastställt att 80% är tillräckligt bra så kommer man otvivelaktigt att tänka på de svenska tvåkronorna men de är för små. Lika små och med samma silverhalt göres sig de österrikiska 25 schilling mynten icke besvär. Däremot så håller dess efterföljare, 50 schillings myntet, med råge de krav jag ställt. Det är ett stort mynt, det innehåller 90% silver. Det är vanligt förekommande, eftersom det kom ut under många år. Jag har inte hört talas om vare sig efterpräglingar eller regelrätta förfalskningar. Om man inte springer åstad och köper första bästa till fast pris på tradera utan har lite is i magen kan man få dessa mynt för spot+10%, vilket är vad man får ge för femkronan 1935. Då får man dock ett mynt som är i betydligt bättre kvalitet än vad de femkronor man kan köpa för samma peng. 50 schillings myntet gavs ut from 1959 tom 1978. 1974 sänktes silverhalten till 64%, så mynten from 1974 tom 1978 faller från i vårt avseende. Kvar blir 15 st olika mynt att samla/stacka. Fördelen med att samla en serie som man redan på förhand vet hur många den innehåller är att man vet när man uppnått en komplett serie och man kan planera hur man ska lagra, alternativt visa upp den. I denna serie döljer sig inga konstiga varianter eller årgångar med extremt låga upplagor. De tidiga årgångarna betingar ett lite högre pris i ocirkulerad kvalitet. Det roliga med denna serie och anledningen till att jag fastnade för den är att man stundtals kan komma över proofpräglingar utan att betala särskilt mycket mer. Proofpräglingarna är dock bara ett fåtal procent av den totala upplagan. Tex. Så har jag köpt 1968 både som vanlig och som proofprägling på tradera. Den totala upplagan är 1,7 miljoner varav 40 000 i proof. Jag har i runda slängar betalt samma summa för de båda mynten. De inköptes inte samtidigt och säljarna hade inte samma uppfattning om vad portot skulle kosta, så där är en avvikelse på ett par kronor. För mig är det samma pris, men vad jag läst här på forumet så är ett par kronor, för ett mynt som är värt ca en hundralapp, en stor diskrepans. Oavsett vilket så var det inte den skillnaden som vi ska stirra oss blinda på utan det faktum att priset var det samma för vanlig som för proofprägling. Nu invänder säkert ett flertal läsare och menar på att ett enstaka köp inte kan rättfärdiga min ståndpunkt, och ni har rätt. Jag kan ha haft tur, eller så är det kanske så att jag är en duktig köpare. Jag vidmakthåller dock min inställning och framhärdar genom att påtala att det i skrivandes stund går att köpa en proofprägling, från en av Sveriges mest välrenommerade mynthandel, på tradera till fast pris för 120 kr, frakt 15 kr. Denna handlare är inte känd för att vara billig utan för att ha mynt av hög kvalitet. Samtidigt går det även att köpa samma mynt fast i vanlig prägling i bulk till fast pris av annan Stockholmshandlare. Då är priset 1500 kr för 15 st. Noterbart är att frakten då går på 145 kr. Vän av ordning påtalar att priset skiljer 20%, och det gör det men hur stor är prisskillnad om man jämför att köpa ett ASE eller en hel tub. I det sistnämnda fallet är mynten av samma kvalitet och upplaga. I fallet med 50 schillingsmyntet från OS i Innsbruck så är den totala upplagan 2,9 miljoner varav 68 000 i proof. Mindre än 2,5 %  av upplagan är i proof och den kan man få för ett litet extra prispåslag, det tycker jag är billigt. Finns det förresten någon av bullion mynten som inte tar ut en extra premie för proofprägling?
Slutligen tänkte jag infria mitt löfte om att jämföra 50 schillings mynten med kookaburra och koala mynt från Australien. Jag samlar själv kookaburra mynten och har gjort så i många år. Koala mynten köper jag lite då och då när andan faller på, mest för att ha något att ge bort när frugan fyller år.
Båda de australiensiska mynten är prov på mycket hög hantverksskicklighet och man blir aldrig besviken när man tittar på ett sådant mynt. Mynten har fastställda upplagor och motiven varierar från år till år. Mynten är dock betydligt dyrare än ASE i bulk. Om man nu ska ge sig på att jämföra dessa mynt med 50 schillings mynten är det lite som att jämföra äpple med päron. Jag ska dock göra ett försök. Till att börja med så är där stor skillnad på ett mynt i rent silver med ett i 90% silver. Det går inte att komma ifrån detta faktum utan antingen så sätter man punkt här eller så förlikar man sig med tanken och fortsätter jämförelsen. Har du valt att fortsätta läsa så kanske du håller med mig i min fortsatta analys. Många av punkterna jag berört har varit samma i de olika myntslagen. Motiven som varierar varje år. Men rent ärligt, vad är mest intressant? En och samma fågel plåtad från olika håll eller helt  olika historiska händelser ihågkomna på myntets revers. Aversen behöver vi väl knappt dryfta. Vad kan vara värre än den gamla kärringen. Upplagorna är i båda fallen på förhand fastställda.  Båda de australiensiska serierna har gott renommé och kommer troligen fortsätta för lång tid framöver.  Risken med detta är att man vet aldrig om man får en komplett samling eller ej. Det kan även smyga sig in ekonomer som försöker slicka efterfrågekurvan genom att ge ut olika varianter såsom privemark. 50 schillingsmynten är väldokumenterade och det finns ingen risk att det sker någon expansion om serien ånyo skulle bli populär. När det gäller förfalskningar så har jag inte hört talas om några sådana i något av fallen och sannolikheten för att det ska ske i framtiden kan jag inte sia om.  Så vad blir min slutsats? Är man lite lat och tycker om att bli serverad på silverfat ska man nog hålla sig till inkapslade kookaburror och koalor. Är man lite av en gambler och vill ha lite spänning och mycket jobb ska man leta proofpräglingar av 50 schillingsmynten.
Allt som ovan satts på pränt är mina tankar och saker så som jag känner dem. Det kan säkert ha smugit sig in ett fel eller två, det har hänt för. Min avsikt med detta inlägg är inte att förnärma utan endast förnöja och förhoppningsvis få någon att anamma mitt synsätt eller ännu hellre anta utmaningen att på ett adekvat sätt upplysa mig om varför jag har fel.
/Anders

[Birka]

Bra och rekordlångt inlägg. Själv tror jag att om man vill räkna in lite värdeökning på sina mynt i framtiden så är det enklast att hålla sig till lägre upplagor.
Det bor en författare i dig. 

[august]

Trevligt och intressant inlägg. Jag håller med om det mesta, men har själv inte kommit så långt att jag tänkt på att det går att använda ”kända förfalskningar saknas” som kriterium på vad som är värt att samla på. Men detta med att det är viktigt att hitta någonting som gör att man kan hålla intresset vid liv håller jag fullständigt med om, och att man då med fördel drar sig mot mynt som är lite äldre där det finns en historisk aspekt har även varit min lösning.

Österrikiska jubileumsmynt har jag ärligt talat aldrig tänkt på, även om jag helt håller med om logiken i din analys. Däremot så har jag ibland när jag varit hos mynthandlare i olika länder kommit i kontakt med 5 francs/lire/pesetas/drachma/etc och även 5 mark från lite olika tyska stater. 5 francs från latinska myntunionen har jag tyckt att jag ”förstått” eftersom jag samlar på guldvarianterna 20/10/5 francs och 5 mark likaså eftersom det även där finns motsvarande 20/10 mark.

Men dessa (både LMU och tyska och även brittiska crowns) har alltid för mig verkat ”för dyra” med rejäla premier långt över motsvarande guldmynt. Detta är lite märkligt tycker jag, för även om många av dessa är direkt svåra så finns det åtskilliga varianter som präglats i miljontals exemplar. Oklart för mig om det är jag som tittar på fel ställe eller om det är något annat som motiverar och förklarar premien.

Har du någon erfarenhet av och/eller synpunkt på 5 francs, 5 mark, etc? De uppfyller ju dina kriterier på storlek och finhalt, men kanske inte på förfalskningsrisk och premie?

[JL_GBG]

Wow, det var nog det längsta stycke text jag läst på detta forum 

Jag misstänker att de flesta här kör enligt parollen : minsta möjliga premium.
Antalet numismatiker skulle jag tro är lågt.

Jag håller med dig om charmen med att samla har förändrats (försvunnit ?) på senare år.
Nu är det verkligen som du säger : har man tillräckligt stor plånbok kan man snabbt samla ihop en komplett serie av något.
Före internet kunde motsvarande jobb ta år av idogt arbete.

[Krippa]

Tack för trevligt inlägg och historik. Kul att läsa om din väg till samlande och slutsatser.

[9darter]

Tack för ditt inlägg!

Jag resonerar som du och august i fråga om crownstorlek, hög silverhalt och någon form av historisk relevans.
Österrikiska 50 shilling är då inget dumt val.

Min personliga favorit är franska 5 francs som ju fanns i tjogtals varianter under det turbulenta 1800-talet.
Man kan fortfarande hitta lösviktslotter för spot + 10% hos franska och belgiska mynthandlare.

Silver är ju silver och vi verkar vara några här som föredrar silver i denna form framför modern bullion.

Du kanske skulle ha gillat våra sköldtävlingar?

Guldmynt: http://www.adelmetallforum.se/index.php?topic=6761
Silvermynt: http://www.adelmetallforum.se/index.php?topic=6832
Mer silvermynt: http://www.adelmetallforum.se/index.php?topic=10492

[anders_juhlin]

Jag tackar för att där var så många medlemar som tog sig tid att läsa mitt inlägg. Några av er gick ännu längre och skrev ett svar. Om jag ska gissa så var det nog, precis som jag, medlemar sprungna ur numismatiken som satte några rader på pränt. Generellt kan sägas att jag inte är ensam om mitt synsätt men att Österrikiska jubileumsmynt inte har varit förstahandsvalet när man valt vad man ska lägga i silverstacken. Min förhoppning att jag skulle bli sågad vid fotknölarna av inbitna bullionsamlare besannades inte. Jag hade sett fram emot en hätsk polemik, där jag blev tvungen att ta till all min ackumulerade kunskap om mynt och varför man samlar dem. Det har ju inte gått så många dagar än så chansen finns att mina presumtiva kombattanter laddar för ett blixtanfall. I väntan på detta får jag väl ge mig in i ordväxling med de av er som förespråkade mynt från latinska myntunionen, med risk för att jag så småningom får föra ett tvåfrontskrig.
I helgen har jag letat och letat efter kartongen som jag förvarar de falska mynt som korsat min väg genom åren. Tyvärr fann jag inte den, dock var sökandet inte förgäves då jag istället snubblade över en liten ask, med tjugokronorsmynt från Oscar II, som jag helt hade glömt bort att jag hade. Jag har helt enkelt alldeles för många grejor på allt för många platser för att ha full koll. Att jag sedan börjar bli glömsk förbättrar ju inte det hela. Hur som helst, min tanke var att fotografera falska och äkta mynt sida vid sida och på så sätt ha något som utgångspunkt i den fortsatta debatten. Nu blev det inte så. Det får istället bli en ren verbal diskussion.
Till att börja med så kanske det är på sin plats att lite snabbt friska upp minnet om vad den latinska myntunionen var. Jag har för mig att det var ett franskt påfund på senare delen av 1800-talet. Man införde en dubbel myntfot med guld och silver där relativpriset var 15,5 till 1. Hade vi haft den ration idag hade jag antingen varit en rik man eller så hade guld inte varit särdeles mycket värt. Som namnet antyder så var det en koalition mellan de latinska länderna men även Sverige var med på ett hörn. Under Karl XV gavs det, under ett fåtal år, ut guldmynt med den dubbla nominalen 1 carolin/10 francs. Detta var ett ensidigt åtagande från svensk sida och varade inte så länge. Om vi återgår till silvermynten så var det det franska 5 franc myntet som var arketypen i överenskommelsen och övriga valörer betraktades som skiljemynt. Ska man försöka förklara detta med en modern jämförelse så kommer jag att tänka på SIS-enheter där t ex grunenheten för längd är 1 meter.
Om jag nu ska sticka ut hakan så kan jag hitta ett flertal skäl till att, i denna tråd, avfärda mynt från denna union. Till att börja med så jämförde jag europeiska jubileumsmynt  med bullions. Mynt från den latinska myntunionen är nästan uteslutande reguljära mynt. Nu är ju det i diskussionen att betrakta som en petitess och därför går jag vidare till nästa argument som jag lägger betydligt större vikt vid. Det var här jag tänkte använda fotografierna som aldrig blev tagna. Jag har genom åren köpt såväl enstaka mynt som hela samlingar och på så sätt blivit ägare till förfalskade mynt. Vissa av dessa riktigt usla, vilka brukar gå under benämningen turistpengar, andra sofistikerade  skapelser som nog inte bara skulle lura mig utan även passera obemärkt förbi många av er. Jag har förfalskningar av så väl Napoleon III som Herkules 5 francs mynt. De belgiska mynten är också representerade i kartongen jag inte hittar. Däri ska ligga en 5 francs från Leopold II. Vidare finns påsen som tidigare nämnts med spanska 5 pesetas och jag har ett skyttefestivalsmynt från schweiz som jag betalade dyrt för. Jag vill påstå att om man inte vill utsätta sig för risken att stå där med ett falskt mynt i handen så ska man avstå att köpa dessa mynt. Misstolka mig nu rätt. Jag har och kommer troligen framgent att köpa mynt från denna epok men som silverinvesterare väljer jag inte dessa mynt. Jag tror inte gemene silverstackare har ork, tålamod och kunskap att avgöra om ett mynt är falskt eller inte. Står man i valet att köpa dessa mynt eller bullions så blir det nog det sistnämnda. Nästa argument blir priset. Någon sa sig kunna köpa 5 francs mynt från centraleuropeiska handlare för spot+10%. Om detta erbjudande står sig så hänger jag gärna på. Min erfarenhet är att skulle man lyckas hitta mynt till så låga premier så är kvaliteten oftast 1?, ungefär som Oscar II tvåkronor som säljs på tradera runt femtiolappen.  Ska där vara något så när kvalitet med mynten så blir också priset genast minst dubbla silverpriset. Som jag nämnde i mitt initiala inlägg så valde jag jubileumsmynt för att dessa, trots att de kommit ut i stora upplagor, sparats undan och därför håller hög kvalitet i förhållande till pris.
Det fanns en tid då jag köpte skiljemynten, dvs halv, en och två francs mynten, från schweiz när de dök upp i auktioner på tradera. Nu för tiden tycker jag de blir aldeles för dyra men förr fick man dem för litet över spot och samtidigt ingick vad man skulle kunna kalla en köpt säljoption. Skulle silverpriset rasa så kan man alltid växla in mynten då de fortfarande är giltiga. Detta är dock lite från ämnet och kan ju dryftas i en annan tråd vid ett senare tillfälle.
/Anders

[Bosse68]

Furst av allt vill jag hälsa dig välkommen
Tackar även för intressanta inlägg
Önskar bara att jag själv kunde uttrycka mig lika vältaligt
I mitt fall har alla mina tidigare myntsamlingar fått ge vika för graderade silver pandor
för nu hålls samlargenen tillfreds med samlingar såsom Cocacola och bartillbehör

[I_am_mine]

Jag kan väl nästan klassas som bullionsamlare även om jag snarare är stacker.

Till en början så trodde jag att jag ville ha fina mynt också men har snabbt insett att jag i stort sett bara är intresserad av silvervikten och likviditeten.

Jag kommer inte kriga med dig i dina argument av den anledningen att du köper nära spot och därför alltid kan kränga dina mynt till nästan samma pris, eventuellt högre om du hittar rätt köpare.

Det enda jag invänder emot är i så fall likviditeten, om du inte hittar en annan samlare av dessa så kanske du måste ge en rabatt gentemot spot den dagen du vill sälja men förlusten torde vara begränsad eftersom du köper nära spot.

Jag gillar själv stora silvermynt men inte till den grad att jag vill stacka dessa, har därför inte så många utan enbart en Morgan dollar och 4 Peruvian Sol

[anders_juhlin]

Jag har fått en fråga om hur man ser skillnad på ett vanligt och ett proof mynt. Jag ber om ursäkt för att jag hoppade över denna väsentliga del. Här kommer ett försök till förklaring.

Ett vanligt mynt har samma "silveryta" över hela myntet, ungefär som en vanlig American Silver Eagle. Mynt i proof har partier som är frostade. Ett exempel på proofmynt som säljs på tradera kommer här:  https://www.tradera.com/item/341706/225238462/osterrike-50-schilling-1964-os-i-innsbruck-proof-stormynt-i-silver

Det finns även säljare som säljer mynt i prooflike. Detta är vilseledande eftersom det inte handlar om proofmynt utan snarare vanliga mynt, dock i mycket hög kvalitet.

Hoppas dessa rader är till hjälp.

/Anders

[sff123]

Hoppsan Anders får nog vara lite försiktig att blanda in vanliga mynt med bullions och samlarserier i silver och guld oftast med en renhet på 999+
För där blir det riktigt krångligt vad som är äpplen och päron där är varianterna många och inte alltid med tillverkarens påståenden riktiga
Där kärt barn har många oäkta kusiner semiproof, prooflike, proof, som förvillar plus dom benämningar tillverkaren snitsar till för att förvilla ytterliggare
Känns som gränserna vad det gäller den biten är mer flytande när det handlar om investerings/samlarsidan
Inväntar givetvis tillrättavisning handsken är kastad

[anders_juhlin]

Roligt att där är medlemmar som kastar handskar.  Du är kanske en riktig musketör. Själv har jag inte fäktats på riktigt sedan Palaestra i Lund brann ned. Jag tänker dock inte fightas med dig i detta avseende. Jag kan alldeles för lite om moderna skapelser som kommer inplastade och är ämnade för att läggas i förfabricerade  schatull. Om vi håller oss till de österrikiska 50 schilling mynten så är det något enklare. Dessa mynt fanns bara i vanlig- och proof prägling. Proofprägling är således egentligen en benämning på en tillverkningsprocess. En beskrivning av hur myntämnen och stampar skulle handhas samt hur många gånger samma mynt skulle slås. Sedan kan såväl vanliga- som proof präglade mynt vara i olika skick. Bifogar en länk till en sida som, på ett bra sätt, beskriver det här med vilket skick ett mynt har. http://myntbloggen.se/tag/kvalitet-och-varde-spegelglans-stampelglans-proof-unc/. Själv vet jag iallafall att oftast så har ett mynt minst två skick, nämligen ett när man köper och ett när man säljer.
/Anders

[sff123]

Roligt att där är medlemmar som kastar handskar.  Du är kanske en riktig musketör. Själv har jag inte fäktats på riktigt sedan Palaestra i Lund brann ned. Jag tänker dock inte fightas med dig i detta avseende. Jag kan alldeles för lite om moderna skapelser som kommer inplastade och är ämnade för att läggas i förfabricerade  schatull. Om vi håller oss till de österrikiska 50 schilling mynten så är det något enklare. Dessa mynt fanns bara i vanlig- och proof prägling. Proofprägling är således egentligen en benämning på en tillverkningsprocess. En beskrivning av hur myntämnen och stampar skulle handhas samt hur många gånger samma mynt skulle slås. Sedan kan såväl vanliga- som proof präglade mynt vara i olika skick. Bifogar en länk till en sida som, på ett bra sätt, beskriver det här med vilket skick ett mynt har. http://myntbloggen.se/tag/kvalitet-och-varde-spegelglans-stampelglans-proof-unc/. Själv vet jag iallafall att oftast så har ett mynt minst två skick, nämligen ett när man köper och ett när man säljer.
/Anders

Äsch vad tråkigt att det blev Pas de touche jag hade hoppats på Résistance maximum
Men all heder att min Fente bemöttes med Esprit sportif

[Micromax]

"Kidnappar" denna tråd då jag tycker ämnet är intressant, har diskuterat detta tidigare utanför forumet med annan forummedlem och då spånade vi kring att hedga, dvs vilka mynt har egenskapen att inte enbart fungera som silverinvestering utan har även ett nominellt värde som skydd?

De svenska jubileumsmynten känner förstås alla till, tyvärr kategoriserar Riksbanken numera alla som skickar in mynt / sedlar till dem som yrkeskriminella tills motsatsen är bevisad så har de tyvärr fått en bismak som de inte förtjänar. Vad finns det då för alternativ?

Ett sådant är de tyska jubileumsmynten med valör 10DM som har getts ut i större mängder under ett antal år och därför även finns att få tag i parti om man letar lite. Detta mynt har:

1. Nominellt värde på 10 D-Mark, för den som tror att euro projektet någon gång riskerar att spricka och länderna återgår till sin tidigare valuta så är det rena önskedrömmen. Vid ett sånt scenario bör D-Marken stärkas rejält mot kronan.

2. Samlarvärde. Köp under 60:- bör rimligen ha begränsad risk vid köp av partier, åtminstone några årgångar och om proofpräglade mynt ingår så bör ett visst samlarvärde begränsa risken.

3. Förstås så är de här silvermynt, även om silverhalten inte är tillräckligt hög för att nå upp till det nominella värdet så ligger det runt 45:- med dagens silverpris, vid ett rejält silverrally så är man med även här.

Totalt så har de här mynten alltså 3 egenskaper: valutahedge, visst samlarvärde och silvervärde. Om intresse finns så kommer jag ev lägga ut en säljes annons, har runt 200 ex till salu för 60:-/st + frakt i parti eller eller enstaka mynt.

Risken är begränsad då Tyska riksbanken av någon anledning betraktar sina kunder som hederliga tills motsatsen är bevisad (i motsats till sina svenska kollegor som sagt) och löser in dessa mynt till värde 5,11 Euro / st under obegränsad tid.