Rena guldmynt (999 och uppåt) är mjuka och ömtåliga. Men vackra. Bör givetvis få bo i sina plastaskar. Mer slittåliga mynt har ofta en renhet på 900 (de flesta äldre mynt) eller 917 (Krugerrand, Gold Eagles). Under 900 bör man inte gå för då klassas det inte längre som "investeringsguld" och det kan bli tveksamt med momsfriheten.

Jag gillar som sagt äldre mynt, inte så mycket för deras numismatiska värde (som oftast är begränsat) utan just för att de är lite mer tåliga. Man kan ta fram dem, hålla dem i handen, bita lite i dem även om de inte går att äta ;-) Det är kanske jag som är knasig, men detta är även en orsak till att jag inte håller på med tackor eftersom de oftast både har hög renhet och normalt ligger i en förseglad förpackning. Det är väl klart att man vill använda riktiga mynt när man spelar kort, och då kan man ju inte ha en massa plast runt...

Vad tycker andra? Spelar renheten överhuvudtaget någon roll?

För min del spelar renheten inte så stor roll, så länge den håller sig över .900. Jag har bl a en amerikansk Half Eagle ($5) och en Double Eagle ($20) som bägge är i .900 rent guld. Fördelen med dessa är att deras yta inte förstörs av varken fingeravtryck eller hanterande. Det är en skön känsla att kunna fingra på sitt guld och inte bara titta på det... svårt att förklara, men finns en charm i det. Har även lite inplastade guldtackor, inte alls samma sak att plocka fram dem som med mynten.

Blanka investeringsmynt bör man förstås även hålla fingarna ifrån oavsett finhalt. Numismatiska går däremot oftast utan problem att pilla på beroende på spegling.